Meningarna går isär om Chuck Berrys andra LP – är det ett hafsverk som slängts ihop i all hast, eller visar det artisten på toppen av sin förmåga? Nästan hälften av låtarna är instrumentala – jamsessioner som ofta bara är variationer på mer välkända låtar – vilket för undertecknad definitivt är en avgörande nackdel. Å andra sidan hittar vi här Rock ‘n Roll Music, Sweet Sixteen, Reelin’ and Rockin’ och den underhållande mexikanska pastischen La Juanda (återigen, åsikterna lär gå isär); låtar som alla visar prov på Berrys bredd och hans – kanske något bortglömda – förmåga att vara mjuk och melodisk. Med tanke på hur högljutt och rått vissa av dessa låtar senare har tolkats av andra, är det en angenäm överraskning att höra hur lättsamt och behagligt Berry själv framförde dem i originalutförande.
Lämna ett svar