Anne Hathaway spelar missbrukare som får två dagars respit från rehabiliteringen för att vara med på sin systers bröllop – en tillställning som blir en utmaning eftersom hon, av olika anledningar, är familjens elefant i rummet. Denna gripande men ändå anspråkslösa melodram är gjord av Jonathan Demme lite grann som en mumblecore-film, fotad på video med mycket handhållen kamera. Gott om dramatik finns här, men mestadels är det en uppriktig och naturalistisk flugan-på-väggen-skildring av en lagom dysfunktionell familj (med ett par ordentliga trauman i bagaget) som försöker tänka positivt och skapa mening och glädje tillsammans. Filmen undviker därmed, på ett väldigt uppfriskande sätt, att bli det typiska kammarspelet med ”aha-ögonblick” och operatiska uppgörelser, trots att Hathaways rollfigur (och relationen hon har med sin familj) gradvis får mer psykologisk kontext. Enda baksidan med filmen är en viss obalans mellan form och innehåll – filmen stannar lite för länge i sitt eget varande (och pågår i nästan två timmar) när man kanske hellre hade önskat en lite kortare film som dansar som en fjäril och hugger som ett bi. Hårklyverier, skulle somliga säga, medan andra inte orkar med filmens överdådiga autenticitet överhuvudtaget. Manusdebut för Jenny Lumet. Med Rosemary DeWitt som titelfiguren samt Debra Winger (genialiskt vald) som mamman, en figur som sent omsider ger filmen en extra ambivalens. Också med de typiska doldisar man kan vänta sig i en Demme-film, som Robyn Hitchcock och Roger Corman samt Sebastian Stan, som har en scen i början av filmen, men som inte var kändare på den här tiden än att han dyker upp lite senare igen, som statist.
Lämna ett svar