Imponerande stumfilmsepos efter Jules Verne-äventyret om en tapper kurir i 1860-talets Ryssland som av tsaren får det viktiga uppdraget att leverera ett meddelande till tsarens bror, samtidigt som de blodtörstiga tartarerna gör intrång i landet. På vägen blir det kärlek, spioneri och flertalet otroligt påkostade bataljer och katastrofscenarion. Ingen tänkbar kandidat är bättre i huvudrollen än Ivan Mosjoukine, en fager ryss som blev stjärna i Frankrike, och hans udda, stoiska skönhet ger en kitschig värdighet åt spektaklet, som har näsan högt i vädret medan den formulerar sin blödiga 1800-talsnostalgi. Saknar helt karaktärsdjup eller nyanser men visuellt är det hänförande; man har hela tiden något att titta på, Moskine övertygar om att allt är på liv och död och regissören Viktor Tourjansky handskas utmärkt med hantverket. I princip lika underhållande som David Lean-epos gjorda fyrtio år senare. Många i produktionen, däribland Mosjoukine och Tourjansky, var ryssar i exil, vilket kanke också kan förklara att filmens nationalistiska nostalgi har en särskild sorts glöd. Vernes roman hade filmatiserats två gånger tidigare (1910 och 1914) och filmades även flera gånger senare; i Tyskland 1935, i Frankrike 1956 och i Italien 1970.
Lämna ett svar