Jag försökte för tjugo år sedan och nu har jag försökt igen. Behöver jag lyssna på Silent Shout, eller The Knife överhuvudtaget, om och om igen innan jag börjar ”förstå” något? Livet är inte tillräckligt långt, är jag rädd.
Jag har ett vagt minne av att jag tyckte att det kändes lite busigt att dissa duon Dreijer, när det begav sig. Ration mellan hur illa jag tyckte om vad jag hörde och hur hög ställning musiken hade var något i stil med brandfarlig. För helvete, tänkte jag, på ren svenska. Det finns ju låtar här som överhuvudtaget inte går att lyssna på. Känner jag fortfarande så?
Utan minsta tvivel! Men ofattbart många människor menar att The Knife gör oerhört meningsfull och spännande musik. Jag fattar vad man menar, i någon minut eller så, på det inledande titelspåret till Silent Shout, till exempel. Sedan öppnar någon munnen och börjar bräka ut texterna (som jag, i noggrann och erfaren förberedelse, läst på förhand) likt ett lamm på väg till slakt. Jag erkänner. Jag kan inte ta det på allvar. Jag är för dum för det. Eller, ännu värre: Jag är så dum att jag tror mig vara smartare än vad jag lyssnar på.
Man kan nästan förstå vad texterna handlar om, men i sista sekund har Dreijers rört om lite i associationerna och saboterat tolkningsmöjligheterna med kryptiska hänvisningar. Ett diktjag och ett du finns till exempel fint fångade i titelspåret, ända tills en tredje man dyker upp utan förvarning i tredje versen. Marble House kan vara en kärlekshistoria mellan ett adelspar á la fransk 1700-tal eller möjligen en person som tar hand om en handikappad älskare. Marmor, ja det påminner en ju om statisk skönhet, den förnäma världens ondskefulla tidlöshet. Något sånt. Att The Captain är en låt om soldater som återvänder från kriget föranleder naturligtvis att sången framförs via någon form av skrämmande pretentiös kabukisång. Det är ju symboliskt…! Fattar du väl.
Ack, ja. Om texterna är nödtvunget fördunklade – vilket de är för att det helt enkelt är mycket svårare att faktiskt säga något konkret på ett effektivt sätt – så hade man ju kunnat förvänta sig att den musikaliska dräkten är vad som skapar mening. Men det är samma sak där. Musiken låter typ meningsfull, nästan avsiktlig. Naturligtvis är det hackigt och skränigt och bräkigt och dissonant och bara genomgående svårt att lyssna på – många tycker som sagt att det är jättespännande när musik inte låter bra, det hör liksom till spelets regler – men till vilken nytta blir man inte klok på heller. Kakafonin kan ha något att göra med postindustriell kapitalism och hur vi alla är horor; Karin Dreijers sångröst är antingen för upptagen med sitt eget lidande, eller fokuserad på att framföra en klagokör i antik stil, eller bara så fullständigt tillgjord att vi aldrig förstår. Vi ska inte förstå. Det är musik som klargör att det finns jättemycket som är viktigt, bara inte just i själva musiken. Därutöver ska vi som lyssnare stå på ett enormt avstånd och aldrig riktigt bjudas in i det vi hör, hela tiden motarbetas. Det är inte motsatsen till att vara kommersiell – vilket, för att parafrasera Einstein, hade varit medelmåttighet. Det är motsatsen till att vara, tja, musikalisk.
På sitt eget förvridna sätt är skivan naturligtvis väldigt kreativ och välgjord. Det krävs en hel del arbete för att göra oljud som One Hit eller den direkt olyssningsbara We Share Our Mothers’ Health. Att musiken är inflytelserik är jag säker på. Marble House hade kunnat vara en av de mer kreativa Eurovision-bidragen i dag. Like a Pen låter också som klubbmusikens motsvarighet till ren muzak, något man hör i bakgrunden utan att man riktigt hör det.
Att lyssna på Silent Shout är att lyssna på personlighetsstörd musik som inte kan bestämma sig för om den är äcklig eller vacker, men den förväntar sig underkastelse ändå – varje ord är lika viktigt, varje sekund ska vara precis lika imponerande, och det enda valet du har är att antingen tycka det eller stänga av.
Det är faktiskt inte förrän man stänger av skivan som den blir bra. Jag menar det. Det är inget skämt. Det enda den egentligen har att komma med är just de dunkla, grumliga stämningarna och atmosfärerna de lämnar efter en när man lyssnat klart. De kommer till en gradvis, lite som polaroidbilder, och märkligt nog är det inte musiken i sig som skapar känslan utan känslan man får när det äntligen blir tyst.
Lämna ett svar