Lågmäld neo-noir som har en hel del jazz-stoisk stil och atmosfär, trots att den utspelar sig i ett grådaskigt Newcastle; en häpnadsväckande ung Sean Bean spelar ströjobbare åt klubbägaren Sting som ”uppmuntras” till att sälja åt giriga jänkare, ledda av en skenhelig businessman (Tommy Lee Jones). Melanie Griffith lyser starkast som typ av femme fatale som råkar dra in huvudpersonen i knipa. Storyn är i tunnaste laget, även för att vara en film av det här slaget, men filmen har lager – det är omöjligt att inte läsa filmen som en metafor för amerikansk multinationalism; å ena sidan kaptialistisk expansion, å andra sidan jazz, som det finns en hel del av. Därutöver lyckas regidebuterande Mike Figgis (som själv är jazzmusiker) hitta rätt finurliga och varierade sätt att berätta filmen rent visuellt, även om äran rimligen också måste tillskrivas mästerlige filmfotografen Roger Deakins. Kanske inte en överdrivet upphetsande film av sitt slag, men oundvikligen begåvad. Filmen ser en smula beige ut på video; de nattliga bildkompositionerna, och den eklektiska ljudbilden fungerar förmodligen bäst på gammal hederlig analog bio.
Lämna ett svar