På debutskivan For Your Sins (2024) såg nordirländska duon Dea Matrona ut som om de skulle porträttera Stevie Nicks och Christine McVie i ”Sikta mot stjärnorna” och på uppföljaren Hate That I Care har de bytt till Siouxee and the Banshees. Kravet på deras låtar verkar ha varit att de alla skulle kunna ha varit med i TV-serien ”Förhäxad” från det ständigt återkommande 90-talet. So far, so good, antar jag, vad gäller signalspelet. Själva musiken då?
De gör tämligen förförisk och i indiemått mätt oerhört välpolerad nostalgikitsch, med en blasé romantik som att liksom ”åh, en kniv i hjärtat, vad gör väl det?” Flera av låtarna är riktigt välskrivna och, utifrån vad som är inspirationerna, varierade – Aisling är en gungande new wave-historia som har ungefär samma melodi som Princess Chelseas The Cigarette Duet men med den där typen av syntetiska flyt som fanns hos The Police när de var som mest statiska. Flera av låtarna – särskilt Magic Spell och avslutande Told U I’m Strange – låter som Aussierock gjord för att ackompanjera surfingvideor från 80-talet. Det hackiga groovet hos PJ Harvey återges med perfektion på John Doe som inte heller glömmer att slänga in några groggiga stänk Nirvana.
Allt det här är egentligen menat som komplimanger, men ändå märker jag att jag är lite kluven. Problemet – om det nu är ett problem – är att Dea Matrona saknar mystik. Det sista de låter är farliga; tilltänkt rockiga svartsjukesången Siren Song – som även fanns med i en annan form på debutskivan – låter som… The Corrs! A Rebel Song är en direkt countrylåt i småplastig, högst odunkel Taylor Swift-stil. Texterna är också som tagna ur dagboksblad, med en sorts högstadieromantik som jag inte riktigt får ihop med de två fullvuxna fullbodskvinnorna; det saboterar en annars oerhört fin ballad som Summer Rain, som rent musikaliskt låter som en knivskarp sorgesång men som är textmässigt tonårspatetisk – diktjaget frågar sig om killens nya tjej också får ha hans stora skjorta på sig, eller om hon också får köpa hans cigaretter åt honom. Jag menar, hallå. Mer förutsägbara skildringar av olycklig kärlek får man nog leta efter, förutsatt att killen inte är minderårig och faktiskt inte kan köpa sina cigg själv.
Samtidigt låter det ju bra, det kan inte förnekas. Inledande titelspåret är dessutom raka motsatsen till vad jag just gnällt om – också här ojar sig diktjaget över en förlorad kärlek, men nu utifrån en pinad självkärlek; självständigheten som kämpar för att bli till. Här beskriver Dea Matrona på ett genomlevt, skickligt sätt hur en taskig relation hänger kvar – hon undrar ändå om han kommer komma ikväll, och hon hatar att hon bryr sig. Det var just det där jag aldrig köpte i den där ihjälspelade Robyn-dängan, där hon dansar med sig själv. Det må vara ett ideal, särskilt i jämförelse med att tråna efter någon man aldrig kan få och egentligen inte vill ha. Men ideal tenderar att bli mardrömmar om de besannas. Jag menar, ärligt talat, vad är det för en jävla människa som föredrar att dansa ensam? Sår som aldrig läker, sorger som aldrig riktigt släpper, erfarenheter som blir vemod, ett vemod som sätter sig i själen och speglar sig i höstens korta solnedgångar. Där har vi något.
Kanske det bara är jag själv som är självisk, och vill att Dea Matrona ska ha djupare skåror i sina krossade hjärtan; större sorger att bära på sina axlar; en aning färre gymnasieungdomar i sin växande fanclub. Kanske den dagen kommer då de låter så också… men det kan jag ju inte heller gå runt och hoppas på. Jag får helt enkelt nöja mig och ge tummen upp till alla kids som gillar det här bandet. De är på rätt väg.
Lämna ett svar