Sommarläsningen 2026 blev en besvikelse.
Lee Child skriver ungefär som om han hugger ved eller bygger ihop en Billyhylla – en hel sida kan bestå av tre stycken som enbart går igenom en serie maskinella händelseförlopp; Han stannade bilen. Drog i handbromsen. Öppnade dörren. Klev ut på gatan, etc. Det är som en parodi på den mest oeleganta macho-prosan man kan tänka sig. Storyn är också inspirerad av för många tripper till Rusta – skurkarna bygger ett mikrosamhälle ute i nordstatsskogarna och Jack Reacher råkar bli kidnappad på flyttlasset, som innefattar en FBI-kvinna som också är presidentens guddotter. Expositionen har inte mycket till avsiktlighet dock, den ena orsaken till varför något händer avhandlas utan större hänsyn till logik eller sammanhang. Mot slutet måste Child ta några sidor på sig att helt enkelt gå igenom vad som hände med alla de där sakerna som hände längs alla de där sidorna det känns som att han nästan glömt att han skrev. Det var ju stört omöjligt, antar jag, att inte fastna i oändliga detaljer om vad man ska tänka på för trämaterial när man bygger hus, och aerodynamiken när handvapen avfyras.
Estetiken har i övrigt en sorts förintelselogik – Child skriver något sedan skriver han bort det. Han lägger fram ett problem, sedan städar han undan det. Skurkarna får ingen chans till lidelsefull bikt – de skjuts i huvudet och är borta som när en lampa släcks. Reacher är en man av handling, som hjältar av det här slaget brukar vara, och han saknar permanenta personlighetsdrag. I bokens enda bra passage kryper han igenom ett berg längs utrymmen som är så små att bara råttor verkar kunna ta sig fram genom dem – en Fleminginspirerad, klaustrofobisk sekvens som tyvärr, men såklart, också måste städas bort; när Reacher väl kommit ut på andra sidan har handlingen i sig på något sätt tagit bort hans fysiska dimension och lite senare kryper han igenom samma springa en gång till, nu med ett glatt skratt. Det här psykotiska stoffet behandlas så konsekvent fyrkantigt av Child att prosan nästan får en touch av klass, som om den kanske skulle kunna jämföras med en snajdig kioskdeckare eller någon form av pseudo-pseudo-pseudo-Hemingwaysk isbergsteknik. Men till syvende och sist kommer inte Child ifrån sin egen tomma dumhet, särskilt inte eftersom det är just denna tomma dumhet, denna sjukliga brist på fantasi och nyfikenhet, som gör intrigen så uppenbart långtråkig.
Die Trying handlar inte om människor, den handlar inte ens om hjältar och skurkar. Den handlar om rent grammatiska objekt som transporteras fram och tillbaka på en spelplan som heller aldrig kommer bort från sina inneboende satsdelar. Det är en fantastisk uppvisning av engelskans subject-verb agreement, för de som nu skulle råkla plugga engelska och verkligen behöver nöta in de grammatiska principerna. Någon riktig fiktion blir det emellertid aldrig av det hela.
Lämna ett svar