Utmärkt Sidney Lumetfilm med en lika utmärkt Paul Newman i rollen som åldrad, alkoholiserad advokat som på ruinens rand åtar sig att försvara en kvinna som ligger i koma efter att läkare gett henne felaktiga bedövningsmedel. Han tänker först låta sig köpas ut av det katolska sjukhusets kyrkliga överhuvuden men beslutar sig mot alla odds ta fallet till rätten. I grund och botten är detta en gammaldags moralkaka som hade kunnat filmas av Capra eller Kazan trettio år tidigare, och Lumets behandling av etik och moral är mer övertydlig än vad den var i hans mer komplexa klassiker (som Network, Serpico och 12 edsvurna män). Det som ändå gör denna film riktigt sevärd är hantverket – Lumet berättar historien med en sorts metodisk värdighet och låter varje ögonblick få ta sin rättmätiga plats medan alla dramats dimensioner sakta men säkert vidgar sig kring de oklanderliga skådespelarna; James Mason som den monstruöst rutinerade försvarsadvokat, Jack Warden som Newmans pragmatiska kollega, Charlotte Rampling som sedvanligt opålitligt kvinnosyndrom, alla är inställda för högsta effektivitet. Newman själv gör en av sina bästa prestationer, även om han, liksom filmen i sig, blev oförtjänt snuvad på Oscarsvinster.
Lämna ett svar