Musiken till denna psykodynamiska historia gav Goldsmith sin första Oscarsnominering och är också känd/ökänd för att ha flera spår som Ridley Scott återanvände på Alien, till kompositörens förtret. Man kan också göra misstaget att tro att man lyssnar på The Shining, eftersom ledmotivet (bäst fångat i Charcot’s Show, ett av spåren som Scott använde) är en plankning av stråkallegrot av Bela Bartok som Kubrick använde sig av i den filmen. Goldsmith använder Bartoks musik, ibland strof för strof, och blandar det med Herrmannska toner (särskilt från Vertigo) och när man väl hör att detta är receptet så är det svårt att inte höra det, även om musiken allt annat lika är dramatisk och inlevelsefull på sitt atonala sätt. Mest intressant (och relevant för filmens tema) är emellertid sättet Goldsmith använder barnsånger och speldosor och skär upp sotiga, stundtals mardrömslika arrangemang kring dem – bäst hörs detta i Cecily and the Dancer, som tar ”Imse vimse spindel”, spräcker den som en spegel och bjuder till dödsdans. Det är inte omöjligt att greppet föranleder det arketypiska giallosoundet som dyker upp i Italien något årtionde senare.
Lämna ett svar