Rå och kompromisslöst hängiven berättelse om en japansk fjällby i mitten av 1800-talet där det är kutym att bära upp sina äldre på det höga berget och där låta dem dö. Livet de lever är inte roligare och Shōhei Imamura gestaltar långsamt och sakligt en tillvaro som helt och hållet kretsar kring arbete, överlevnad och heder. Filmens styrka ligger i Imamuras nyfikenhet och på sätt och vis djärva lojalitet till karaktärerna, som stoiskt uthärdar bland de mest fruktansvärda saker man kan tänka sig. Naturen, och särskilt djur och insekter, närvarar hela tiden som en gåtfull spegel till människorna, en ambivalens gentemot all form av essentialism som kulminerar i den surrealistiskt långa vandringen upp mot berget i slutet. En svår, nästan direkt jobbig film som trots sin intensiva verkshöjd hade behövt vara kortare, stramare och mindre självspäkande för att vara tveklöst sevärd. Samtidigt kan man inte säga annat än att filmen är väldigt speciell och påträngande; den vann Guldpalmen i Cannes och det finns gott om mindre förtjänta vinnare. Byggd på en berättelse av den i Japan omtalade författaren Shichirō Fukazawa, vilken tidigare filmatiserades 1958 (Narayama bushikô) men då i stiliserad kabuki-form; Imamuaras obönhörligt realistiska version av berättelsen fungerar förmodligen som ett svar på den tidigare.
Lämna ett svar