Tät och rätt ruggig historia, trots en på papperet rätt fånig historia, där moderna storstadsfotografen Katharine Ross motvilligt flyttar med sin man till en småstad där hon snart inser att nästan alla kvinnor är hjärndöda hemmafruar. Ju mer tiden går, desto mer börjar hon förstå att denna sanning är bokstavlig… (för den som nu inte vet twisten). Byggd på en roman av Ira Levin, som även skrev Rosemarys Baby, och filmen är berättad utefter samma principer – det är långsamt och utdraget på ett sätt som gör spänningen nästan outhärdlig, och regissören Forbes brittiska klaustrofobi skapar en perfekt syrebrist åt gestaltningen av denna levande mardröm. Filmens begränsningar är kategoriska – den är till syvende och sist lite väl lik Polanskis film, för att inte tala om Världsrymden anfaller, och i finalen önskar man sig nog ändå en lite mer nyskapande upplösning; för att ha lanserats som ”feministisk skräck” är filmen farligt nära att i slutändan basunera ut ett budskap som egentligen är helt självklart. Medan den pågår håller filmen emellertid hög klass och det finns ett par riktigt obehagliga stunder på vägen. Manus av William Goldman. Följdes av tre TV-filmsuppföljare och en nyinspelning 2004 (The Stepford Wives) med Nicole Kidman.
Lämna ett svar