En av Tom Cruises stora genombrottsroller, en udda historia om en velig yngling som är emotionellt låst på grund av kraven på storhet från de rika föräldrarna. När de lämnar honom ensam hemma en vecka försöker han lätta på trycket genom att ringa en prostituerad (Rebecca De Mornay) vilket leder till strul, ångest, mer strul, otippade positiva sidoeffekter, katastrof, panik och… hederlig gammal amerikansk företagsamhet! En film som blivit mest ihågkommen för ett par sekunder när Cruise dansar i kalsongerna i en scen som inte har mycket att göra alls med filmen i övrigt; regissören Paul Brickmans egna manus är i själva verket slugt satiriskt i sättet det hittar de gemensamma nämnarna mellan 80-talets nyliberala psyko-kapitalism och yuppiefamiljernas dödsallvarliga livsstilsfetish. Det finns verkligen litterära kvalitéer i huvudpersonens irrfärd fram och tillbaka genom den sociala överlevnadskonstens labyrinter, Cruise är knappt torr bakom öronen och riktigt sympatisk, De Mornay är perfekt oberäknelig, resten av ensemblen är också minnesvärd och musiken av Tangerine Dream har hög mysfaktor. Det enda som egentligen håller tillbaka filmen är en lite rastlös oförmåga att avgränsa sig; det svajar emellanåt, mellan scener som är lysande och scener som är mer långsökta, även om det visserligen finns något sympatiskt också i detta symptom på oförfalskad kreativitet – en hejdlös vilja att kränga filmen på en, vilket går helt i linje med den giriga filosofi som filmen vill driva med. Även med den evigt rekorderlige Joe Pantoliano samt Richard Masur, Bronson Pinchot och Curtis Armstrong. Kisa så kan du också se Sean Penn sitta i passagerarsätet i scenen där Cruise är ute och kör med porschen.
Lämna ett svar