MCU-försöket att ge sig på ”Fantastiska fyran” har ett inneboende relevansproblem redan från början, då den utspelar sig i en parallell tidslinje där superhjältarna är lite grann som levande plastleksaker i ett retrofuturistiskt 60-tal som aktivt motarbetar den verkliga världens textur och därmed publikens instinktiva förmåga att anknyta till något som sker i bild. Att gänget introduceras in medias res, som om vi redan förväntas bry oss innan filmen börjat, förstärker alienationen. Den generiska intrigen om en monstruös rymdgud som vill förtära bebislyckan hos Pedro Pascal och Vanessa Kirby (herr och fru gummiböj), eftersom deras nyfödda son kan fungera som något form av kosmiskt batteri, gör det ännu svårare att engagera sig. Det enda den här filmen egentligen har till sin fördel är att den inte är lika hysterisk som de flesta andra filmer av sitt slag och att den vakuumförpackade estetiken är så genomtänkt menlös att den aldrig kan få tillräckligt med fallhöjd för att bli riktigt dålig. ”First steps” kan man onekligen kalla det – här har man tydligen gjort en medioker film med flit och man har inget emot att signalera det redan i titeln.
Lämna ett svar