Trots att Metallica kom att bli hårdrockens Rolling Stones, och fastän den här typen av musik alltid haft något i grunden fånigt över sig, så är det fascinernade hur genuint farlig Master of Puppets fortfarande låter. James Hetfields diaboliska röst, som lät småfinnig på debuten Kill ’em All och tog ett megaschwung upp mot Valhall på Ride the Lightning, är på tredje skivan full av förödande geist. Inte bara låter det som att han bokstavligt talat misshandlar någon på inledande Battery, det låter som att han njuter av det i fulla drag (Lars Ulrichs slafsigt oceremoniella trumspel kommer väl till pass här också; han sysslar verkligen med misshandel på riktigt, med tanke på vad han gör mot trummorna). Kreativiteten på det följande titelspåret är också ofattbar – en diabolisk rapsodi på åtta minuter där djävulen i form av heroin har en dialog med en av sina stackars undersåtar; Hetfield har inga problem med att gestalta båda två – å ena sidan figuren som sparkar och å andra sidan offret som ligger ner. Här formas kanske Metallicas filosofiska drivkraft på allvar; ormen som äter sin egen svans, förövaren som också är ett offer, all världens ondska som ren lidelse, utan moralisering. Metallicas texter grundar sig nästan uteslutande i denna yin- och yangförståelse av herre och slav, offer och förövare, ondska och fördömelse; det som kanske gör dem unika för eran är sättet de förankrar sig i båda upplevelserna och växlar från den ena till den andra, som om det som verkligen förenar människan är hennes förmåga att utöva, eller uthärda, terror och vanmakt.
Rent strukturellt är skivan en variant av föregångaren, Ride the Lightning, som i sin tur var bandets verkligt revolutionerande uppgradering. De vise får diskutera om det är den chockartade kvalitén på den skivan, eller den svulstiga förfiningen på Master of Puppets, som tillhör Metallicas största stund (att det är de två skivorna man pratar om är dock tämligen glasklart – åtminstone kommer ingen slå ett slag för primalterapin i St. Anger eller det knas-krasiga Lou Reed-samarbetet Lulu i första taget). Det säger ändå mycket att Master of Puppets blev så populärt och framgångsrikt, särskilt med tanke på att den inte hade någon marknadsföring att tala om. Det finns ett beroendeframkallande, cinematiskt sug i Cliff Burtons basgångar på Orion, till exempel, och en förförisk variation i Hetfields röst; The Thing That Should Not Be är på papperet en ganska traditionell hårdrockslåt, men med sin djuriskt lunkade inlevelse blir varje ord som yttras spännande.
Därutöver finns, förutom det rasande energin och nivån på framförandet på spår som Disposable Heroes eller Leper Mesiah (vilket jag låter tala för sig självt), en klarsynthet i tematiken. Master of Puppets tar sikte på maktspel från första början och varje låt handlar om hur den starke förtär den svage, oavsett om man med den ”starke” menar besjälat knark och Lovecraftianska monster (aldrig fel) eller korrupta politiker och militära ledare. Här finns en sentimental ådra som det är möjligt att man på 80-talet inte uppfattade annat än på ett undermedvetet plan – en genuin lidelse, nästan en blödighet, mellan ironiska rader som ”Soldier boy, made of clay/Now an empty shell/Twenty one, only son/But he served us well”.
Kanske det inte hade fungerat om inte denna sentimentala ådra också fått sprättas upp och blöda lite, vilket sker i Welcome Home (Sanitarium), skivans enda, och bandets första, regelrätta ballad. Här – i den kyliga metallserenaden om en mentalpatient – finns det publikfriande framgångsfröet som växer sig lite svulstigare i One (på uppföljaren And Justice for All) och sedan till direkta publiktändarenivåer på Nothing Else Matters (på den självbetitlade blockbustern från 1991).
På så sätt var även Metallica en produkt av sin tid, detta dollargröna 80-tal, där alla onekligen dansade i maktens trådar. Zoomar man ända ut till det geopolitiska makroperspektivet så var Metallica inte farligare än ett par ödmjuka musikanter uti från Skaraborg. Det är inte för inte de numera säljer ut arenor och badar i stålar. Löftet om denna framtid finns dolt redan i innebörden av titeln på Master of Puppets avslutningslåt: Damage Inc. Metallica levererar buller, bång, blåmärken och allmän brutalisering och de gör det som ett företag.
Lämna ett svar