Claire Denis kanske mest berömda film, extremt isbergsteknisk och strikt konceptuell filmatisering av Herman Melvilles novell ”Billy Budd”, om en officerare i franska legionen (Denis Lavant) som av oförklarlig anledning möter en ny soldat (Grégorie Colin) med hat och antagonism. Något större mysterium är det nu egentligen inte tal om – den unge soldaten är god och älskvärd medan officieraren bara är en av många likgiltiga och frustrerade män här i världen – men eftersom inte mycket händer mellan dem förrän en timme in i filmen så spelar det inte så stor roll. Det är uppenbarligen i Denis form och stil som man hittar filmens kvalitéer – tillsammans med fotografen Agnès Godard och musiken (hämtad från en opera från 1951, som också byggde på Melvilles novell) skapar hon en självmedvetet sublim effekt där vi hela tiden ser manskroppar röra sig i geometrisk symmetri inom bildernas komposition. Filmades på de östafrikanska öknarna i Djobouti och bakom denna karga fond konstruerar de manliga objekten en metafor för maskulinitetens många minerade gränstrakter. På så sätt fungerar filmen bäst som en sorts modern stumfilm där det visuella bär såväl filmens mening som dess intensitet. Det enda som egentligen blir över i denna perfekta filmmaskin, ungefär som en kvarglömd startnyckel, är Melvilles själva berättelse; det psykologiska spelet mellan Lavant och Colin är så hårt undertryckt att det i princip inte existerar och alla scener där intrigen måste föras framåt skär sig mot den mäktiga men strukturellt fragila estetiken. Det hela fungerar som en runt 50 minuter lång konstfilm, fantastisk i sin egen rätt, som på ett långsökt och pliktskyldigt sätt modellerats om till pseudodrama (försöket att avsluta filmen med en ironisk ”aha-effekt” belyser denna diskrepans ännu mer). Enligt många är det dock en felfri och oändligt fascinerande film och med årtiondena har den dykt upp på fler och fler listor över de bästa filmerna någonsin. Beau travail, kan man onekligen säga.
Lämna ett svar