Udda, typiskt kompromisslös Jane Campionberättelse om en ung kvinna (Kate Winslet) som blir frälst av guru på backpackersemester i Indien – hennes inskränkta släkt lurar hem henne till australiensiska landsbygden och försöker sig på en intervention genom en sorts professionell hjärntvättare (Harvey Keitel) som tar med henne till ett hus ute på vischan. Där börjar snart en kaotisk, spirituell maktkamp som vältrar sig och slingrar sig genom psykets diffusa korridorer. I början är det han som har makten, mot slutet är det hon, men vägarna de tar för att ta sig från den ena punkten till andra är sannerligen oförutsägbara. Taktil, atmosfärisk, suggestiv, bisarrt dråplig när den inte är beskt tragikomisk; en film om hängivenhet, inte så mycket till religion och personer som till känslan av mening och ankytning, och människans nödvändiga kamp för sjävlständighet och värdighet. Somliga ansåg ändå att karaktärerna inte var trovärdiga, men filmen är ett excentriskt kammarspel och inte ett försök att skildra psykologiskt trovärdiga människor; Campion förlitar sig på intuition, åskådarens förmåga att känna sig fram och utforska dramat tillsammans med karaktärerna, och så är också hela filmen kännbart fysisk och mänsklig på ett djupt uppriktigt sätt. Oklanderliga insatser från Winslet och Keitel.
Lämna ett svar