Dario Argentos tredje giallo (efter Ljudet från kristallfågeln och Cat ’O Nine Tails) torde vara intressant för hans fans, om än för få andra. Trots att bara två filmer finns att jämföra med är storyn rutin; den dockliknande Michael Brandon spelar rocktrummis i Rom som förföljs av mystisk stalker som vill sätta dit honom för något slags dråp (som han kanske eller kanske inte begått). Under tiden börjar folk i närheten såklart trilla av pinn. Mördarens motiv är obegripligt och ändå kan man genast gissa vem som är skyldig. Intrigen är tämligen tradig – och kantad av stolpig humor som inte alls är rolig – men rent kreativt är filmen på många sätt ett stort steg framåt för Argento. Olikt hans tiidgare filmer bärs tematiken framåt helt av estetiken här – människoögat likställs (bokstavligt talat) med kameralinsen, vita fönsterramar och skuggade trappsatser lyser mot svart intighet som i dadaistiska stumfilmer; filmen är en expressionistisk studie i negativ och positiv, ettor och nollor, poler och motboler, gay och straight, män och kvinnor; Argentos besatthet av ren växelverkan syns här, envist och djuprotat in i minsta detalj, på en nästan psykotisk nivå. Det känns inte som en slump att det också är i denna film man börjar notera flera idéer som återvänder senare i hans karriär (närmast i klassikern Deep Red). Med det sagt kan man konstatera att filmen är mer intressant än bra, om man nu nödvändigtvis måste sära på begreppen. Tre minuter censurerades inför den svenska premiären 1972, ändå satsade man på en nypremiär året därpå, då med titeln Den djävulska fällan.
Lämna ett svar