Ray Charles hade redan blivit en R&B-sensation med sin andra LP, och på den ville han, till bedrövligt underskattad effekt, bevisa sitt värde som en seriös bluesmusiker genom att göra ett helt instrumentalt album. Resultatet är, på grund av dess välbekanta ljud, otroligt lätt att underskatta – Charles var bara 26, men har en underbar variation, spelar naturligt och sublimt genom olika lägen, fritt flammande genom temperament, men nästan alltid med en varm ton i mitten. Bäst hörs det kanske på Black Coffee och dess långsamma, svettiga, drömska lättja, eller I Surrender Dears nattliga lycka; den lätta touchen är Charles signatur på dessa spår i synnerhet, medan han annars kompenserar med variation det han kan sakna som en stor pianist. Detsamma gäller spår som Ain’t Misbehavin’ och Doodlin’, som andra artister har gjort mörkare, tyngre och mer krängande fysiska – Charles luftiga hantering av dessa spår ger dem istället nyanser och lekfullhet som gör att de ständigt går att återvända till. Den enda tröskeln att övervinna, och detta gäller för den självbetitlade debuten, är att soundet och framförandet är så bekanta, och så förknippade med harmlös bakgrundsmusik, att nyanserna och livligheten kanske inte slår lyssnaren lika självklart vid första anblicken. Bandet är också värt att nämna – de flesta låtarna gjordes med Charles musiker från den tiden, med blåsmusikerna David Newman och Joseph Bridgewater som särskilt framstående här.
Lämna ett svar