F. Scott Fitzgerald skrev novellen som en komisk satir, så den osökta tanken var att filmatiseringen skulle bli en komedi. Detta var i mitten på 1980-talet. Rättigheterna köptes av Ray Stark, som mest producerat knäppa filmer som Oh Dad, Poor Dad, Mamma’s Hung You in the Closet och I’m Feelin’ So Sad (ja, det är en riktig film) och filmen gavs till Frank Oz som ett Martin Short-projekt. Inte orimligt, med tanke på tonen i Oz filmer runt den tiden (Little Shop of Horrors, Dirty Rotten Scoundrels, What About Bob?) och särskilt med tanke på Clifford (1994) där Martin Short spelade en tioåring. Man kan föreställa sig, ungefär, vilken typ av film Benjamin Button skulle ha blivit, om de hade kommit på hur de skulle göra det.
Vilket de tydligen inte gjorde. Även som en komedi insåg Oz (klokt) att det inte fanns någon konflikt i historien, och att konceptet med en man som åldras baklänges inte hade någon uppenbar poäng.
Sedan blev Kennedy/Marshall inblandade. Det var dags att återuppfinna den här historien för att bli en berättelse om (med Kennedys ord) ”vad det betyder för en man att åldras baklänges och vad för ny uppfattning om livet det leder till” (lätt för henne att säga, hon behövde inte skriva manus!)
Stark sålde rättigheterna (lätta pengar!) och Spielberg kom att nosa med filmen tillsammans med Tom Cruise. Båda backade, som Oz en gång hade gjort. Men Kennedy/Marshall behövde ett projekt att lansera sitt nya produktionsbolag med, så de var inte på väg att släppa denna idé i första taget. De gick till Ron Howard (för när Spielberg säger nej…) i hopp om att locka John Travolta. Den här filmen skulle ha gjorts efter EdTV och skulle ha fyllt platsen som Oscarsvinnaren A Beautiful Mind tog 2001. Istället gjorde Howard sin Grinch-film. För han backade också.
På något sätt blev Spike Jonze och Charlie Kaufman inblandade (uh-oh) så vid det laget talar vi om en komedi som blivit drama och som nu började begripas som någon sorts postmodern elegi. Till slut gick de bara till Eric Roth för manus (han hade skrivit Forrest Gump); Gary Ross var den sista regissören regissören tills David Fincher blev den sista-sista regissören. Han träffade Kennedy, Marshall och Ross i ett första möte där han fick jobbet utifrån hur trevligt de hade på det mötet. Tydligen diskuterade de ingenting om filmen utan ”pratade om livet, bara”.
Okej, filmen var bara tvungen att göras, tydligen.
Genom att överbrygga dessa långa krokiga vägar gjorde Fincher plikttroget en Forrest Gump-film som känns alldeles för mycket som När lammen tystnar. Premissen fungerar inte oironiskt, och för många murkna urinfilter används ändå över kameralinsen. Ofta känns Benjamin Button som att sitta instängd i en NO-lärares äckliga skåp som inte städats ut på 50 år. Att filmen har någon sorts episkt sentimental äppelpajskänsla gör att den bara känns ännu mer pervers. Det är en film som är tyngd, plågad av sin malplacerade prestige. Varför gick de inte bara hela vägen och lät David Cronenberg regissera?