Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Ondskan är överallt

There are heroes on both sides. Evil is everywhere.
/ Episod III, inledningen.


Inledningen på Episod III är eventuellt den mest imponerande i hela serien. Den bär på en känsla av angelägenhet som går att ta på redan i början. Det första ordet vi ser i bild är vad om inte ”War!” – John Williams krigstrummor dunkar högre och högre medan vi rör oss vidare i hans magnifika partitur. Två skepp rör sig längsmed en kryssare, och vi behöver inte fråga oss vilka som styr skeppen. Lucas visar inte broderskapet mellan Anakin och Obi-Wan genom dialoger utan genom det visuella. Två vänner i ett hav av krig. Williams’ musik är alkemin som gör att visionen lever.

När vi zoomar in på våra hjältar så ser vi att de är fullt upptagna med att vara, tja, hjältar. Medan de är omringade av ett exploderande kluster av missiler, fiendeskepp och ”vulture droids” så kläcker de vitsar och beter sig som ett par cowboys.

”This is going to be easy” utbrister Obi-Wan ironiskt.

”This is where the fun begins” säger Anakin med ett pillemariskt leende.

Dessa repliker bär på en ironisk, nästan komisk, känsla av att vara omen. Tänk efter. Episod III är inte en film där hjältarna har det lätt – Obi-Wan är ironisk när han säger det, men han kommer få äta upp sina ord. Episod III är heller inte en film där ”the fun begins”, och att höra det från Anakin är ju bara ledsamt.

Men på ytan verkar det som att vi bara tittar på godingar vs. ondingar i en rymdjakt, krigandes det goda kriget. Men genast från början är det något som någonstans inte stämmer. Vi kan ana det redan på den där kryptiska passagen i den gyllene textremsan: ”There are heroes on both sides. Evil is everywhere.” Dessa mystiska fraser förbryllade till och med filmens producent Rick McCallum, som på filmens kommentarspår avslöjar att han frågat Lucas om innebörden men inte blivit något klokare av svaret han fick.

Jag ska återkomma till det i en senare text – för tillfället kan vi konstatera att frasen syftar till saker man kan se och avgöra. Vad det är som inte stämmer här, redan i början av filmen?

Till att börja med har vi det kategoriska och lite rumphuggna svaret: Episod III är en tragedi i den klassiska traditionen. I en klassisk grekisk tragedi vet vi att allting kommer att gå dåligt i slutet, för annars skulle det inte vara en tragedi, och pjäsen (i det här fallet filmen) leker med vår förståelse för det olyckliga slutet redan i början. Lucas originaltitel på hela Star Wars-projektet – ”The Tragedy of Anakin Skywalker” – gör hans förståelse för genren solklar.

Men det är inte bara som tragedi som Episod III hör hemma i Grekland – mer än de andra delarna påminner den mycket om ett litterärt epos. John Williams kör är inte obetydlig här – till stor del är Episod III en film som faktiskt sjungs fram, ibland i ord, ibland bara i toner och bilder.

En utmärkt jämförelse man kan göra är med Homeros epos ”Illiaden”. Liksom där så börjar Episod III i slutet av ett långt krig, med hjältar som är slitna och krigströtta. De gamla grekerna som hörde ”Illiaden” kände till det trojanska kriget, liksom de flesta som ser Episod III känner till klonkriget, och de var medvetna om mängder av olika historier och detaljer som Homeros inte tog med i eposet. På samma sätt finns det mängder av saker i Episod III som man bara vet om man vet. Själv är jag ingen inbiten läsare av böcker, spelare av spel, och så vidare, men jag läste Matthew Stovers romanversion av Episod III en gång (oväntat bra!) och minns därifrån ett par saker – som att Anakin och Obi-Wan är kändisar i galaxen, till exempel, och att Obi-Wans smeknamn under kriget är ”the negotiator”, vilket förklarar den annars obegripliga repliken från general Grievous. Grievous, som för övrigt har en elak hosta han fått av Mace Windu som tidigare jedistrypt honom lite grann – det sker någonstans i något avsnitt av någon Clone Wars-serie. Jag vet inte om jag sett det eller om jag bara läst om det.

Poängen är hursomhelst inte att man ska veta allt som går att veta. Poängen är att sakerna finns där vare sig man vet eller ej. Lucas använder Star Wars som sin egen myt här, på samma sätt som Homeros använde trojanska kriget, på samma sätt som J.K. Rowling använder sin trollkarlsvärld, ja på alla sätt som det angår en fantasyförfattare att göra. Som jag hela tiden återkommer till, världen är grundstommen i en berättelse som denna – och det visar sig mer och mer ju längre fram i berättelsen vi kommer.

Redan här i de skälvande inledningsögonblicken av Episod III närmar sig Star Wars alltså någon slags sanningens minut om sig själv. Visuellt är klonkriget förkroppsligandet av sången som sjungs. Musiken vi hör handlar inte om att beskriva det vi ser – det är snarare bilderna som beskriver musiken. Och kören sjunger inte bara för att det ska låta fint – de sjunger om Anakin och Obi-Wan medan vi ser dem. Man kan säga att de sjunger för dem, åt dem. Men Anakin och Obi-Wan hör inte kören, och de ser inte oss i publiken. De är som ett par tennsoldater där nere på den enorma, tredimensionella canvasen. De är på väg mot absolut fördömelse. Allting omkring dem signalerar det. Vi som tittar på vet det. Kören sörjer det i sin klagan.

Men Obi-Wan och Anakin ser inget av det där, när de glatt kränger sina skepp ner i krigets smältdegel, ner i den där symboliska avgrunden, raka vägen ner.


När Anakin och Obi-Wan sjunker ner i attackposition, på jakt efter Grievous skepp, så liknar det nedstigandet i en farlig, trång grotta. Omedelbart bombarderas de av så mycket elaka robotar och målsökande missiler att det nästan finns något parodiskt över det.

Precis som Episod II började med en symbolisk dimma så börjar Episod III i detta kluster av krig. Vi är mitt i skiten, rent ut sagt. Det pågår så mycket i bild att vi inte kan se tydligt allt som händer – och vi är inte de enda som inte kan se. Faktum är att att vara förblindad är en av de mest ihärdiga tematiska trådarna i Episod III. Det är inte för inte som fienderobotarna äter sig igenom Obi-Wans skepp så att hans värmesystem kopplas ut, och hans fönsterskärm förvandlas till en ogenomtränglig mur av is; ”I can’t see a thing” konstaterar han, ”My cockpit’s fogging.”

Det här må låta som en enkel, upplysande replik, men den bär på flera lager av olycklig ironi. Liknande saker kan sägas om fortsättningen, där våra hjältar far mot fiendernas hangar medan deras skyddssköld fortfarande är påslagen. ”Have you noticed the shields are still up?” [min kursivering] och sedan det bekanta ”Oh, I have a bad feeling about this…!”

Ja, Obi-Wan är allt en vitsig filur här, faktiskt lite mer Han Solo än Alec Guinness. Och som alltid är Lucas ofta utskällda manus så extremt tätt och fullproppat av betydelse, om man bara tittar efter lite extra.

Det bästa sättet jag kan argumentera för det följande är att jämföra inledningen till Episod III med inledningen till Episod I – de två har redan mycket gemensamt, men en av de sakerna ser inte likadan ut – Obi-Wan. Också i Episod I säger han ”I have a bad feeling about this”…

… men med ett dödsseriöst fokus. Hur lugn och harmonisk var han inte då, i handelsfederationens hangar? Som padawan var Obi-Wan i balanserad harmoni med sina känslor – han kände av Darth Sidious närvaro, även om han inte visste att det var just han det var han kände. ”It’s not about the mission, master, it’s something elsewhere… illusive!”

Det pågår så mycket gammal hederlig Star Wars-visdom här. Som Yoda sa – ”when you’re calm, at peace, you will know.”

Episod III signalerar på en gång att våra hjältar inte är lugna eller i sinnesro. Återigen säger Obi-Wan att han har ”en dålig känsla”, men den här gången handlar det om uppdraget – han reagerar bara kortsiktigt på vad för faror han nu än har framför ögonen. Krig har gjort honom till ett trubbigt instrument, sliten och trött. Inte nog med att han inte längre känner av Sidious närvaro – han skyndar för att rädda honom! Senare ska han ramla rakt ner i en av hans fällor och förbryllat notera, med samma något odrägliga vitsighet, ”we’re smarter than this!”

”Apparently not” svarar Anakin, som om han tar orden ur munnen på Palpatine.

Medan vi fortsätter framåt ska det framgå mer och mer tydligt, hoppas jag, att Obi-Wan faktiskt är nästan lika mycket ”fallen jedi” som Anakin i Episod III. Det är en komplimang att ens jämföra honom med Han Solo, som ju var en fri agent. Obi-Wan har i Episod III förvandlats till något mycket värre – en soldat, en bricka i någon annans spel, och Lucas verkar världsvant notera att soldater är bättre ju mindre de tänker.

Låt mig här introducera en idé som är hjälpsam för att förstå Episod III – redan här, i filmens första minuter, står det klart att sitherna vunnit. Ur en konventionell storysynpunkt sker det inte förrän Order 66 och imperiets uppståndelse, men sanningen är att ”sithernas hämnd” är på gränsen till oåterkallelig redan på en gång. Liksom sitherna var det mörka hotet i Episod I, och liksom de fanns i klonerna i Episod II så finns de nu i själva kriget som pågår. Darth Sidious är, trots allt, klonkrigets alfa och omega – han har startat det, han har dirigerat det, och här ser vi hur han utan problem avslutar det.

Jämför man med de tidigare episoderna kan man också se att hjältarna kommit närmare sanningen om Sidious’ identitet utan att själva inse det – från den falska optimismen i Episod I och vidare genom det dunkla mysteriet i Episod II stormar nu krasst och rakt krig i Episod III – hjältarna tar sig framåt i skrot och skrammel och överallt tjuter signalerna om att sitherna nu gjort entré, de är där, det är bara att gå och ta dem!

Och nog är de på väg alltid. Darth Sidious sitter i ett skepp och hjältarna är efter det.

Men de jagar inte honom.

De är på väg för att rädda honom.

Men det kan de, som sagt, inte se.

FREDRIK FYHR


Alla texter om Episod III.

Ett svar på ”Ondskan är överallt

Lämna ett svar till Som om miljoner röster skrek av skräck och plötsligt tystades Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *