Jag har en hatkärlek till den svenska språkkutymens behov av ondskefulla förenklingar och blodlösa konkretioner. En versal per titel! Översätt titeln till något man kan förstå! Död åt all romantik! Fram med Mariekexen, fika som folk.
Här i Skandinavien vill jag minnas att Nattvakten (1994) var ett stycke hip när det begav sig, en Scream innan Scream, starten på den korta men fina danska skräckvågen (jo, jag vill bestämt mena att en sådan fanns!) och på sitt sätt en unik snackis.
Ett problem jag har med vissa arthousefilmare, som vill vända Hollywoods logik mot sig själv, är att deras läsning av Hollywood ofta är för grund – en hel del Hollywood-filmer vänder logiken mot sig självt alldeles utmärkt.