Det finns olika sätt för olika filmer att döda de saker de älskar. Som Oscar Wilde sa, somliga gör det med en bitter blick, andra med smicker och de fega med en kyss. Jag vet inte om Dolda tillgångar är en feg film, men den har definitivt gott om smicker.
Det är kanske inte konstigt, därför, att det är den av årets Oscarsnominerade filmer som gått bäst i USA rent ekonomiskt (häromveckan passerade den La La Land i biljettintäkter); det är en lättsedd film som har alla sina budskap och modeller klara på förhand. Ingen behöver tänka själv. Allt publiken behöver göra är att dyka upp.
Den är förstås byggd på en verklig händelse, och denna verkliga händelse är det bästa med hela filmen. Storyn grundar sig i erfarenheterna hos Katherine G. Johnson (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Octavia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe). De arbetade som ”mänskliga datorer” åt NASA i början av 1960-talet och i en mansdominerad (för att inte tala om rasistisk) värld var de hjärnorna bakom männens auktoritet, och (åtminstone enligt filmens retorik) orsaken till att John Glenn (Glen Powell) kunde skickas ut i rymden.
De tre kvinnorna har olika talanger, olika drömmar – Taraji P. Henson har dock den mest centrala rollen, som mattegeniet Katherine Johnson, personen vars begåvningar i filmen gör den saltige space race-ledaren Al Harrison (Kevin Costner) imponerad. Hennes bit av filmen går, till största del, ut på att visa den strukturella diskrimineringen på arbetsplatsen, hur hon inte blir sedd som svart och som kvinna, och (mest omtalat) hur hon måste ödsla tid på att gå på toaletten. Eftersom det inte finns någon toalett för ”färgade” i byggnaden, och hon måste springa (via montage) till en annan byggnad, vilket tar 15-40 minuter beroende på hur vi ska tolka det vi ser.
Mycket i filmen är bra, på en ren uppvisningsnivå. Inte minst är Henson så inspirerad i rollen som Johnson att det nästan går att tänka sig att filmen är lika suverän – sammansvetsad, stolt, söt men full av integritet och intelligens; Octavia Spencer spelar en organisatör av programmerare, som arbetar med en första datorprototyp åt NASA, och hon har en liknande rasorienterad, subtil konflikt med sin chef (spelad av Kirsten Dunst, i ett återhållet framträdande). Spencer är också bra, men lika rutinerad som Dunst; de bidrar båda till känslan av överproffsigt hantverk i en överproffsig film. Janelle Monáe är mer inspirerande att se i rollen som Mary Jackson, kvinnan som vill läsa på ett universitet för vita, men den berättelsen är å andra sidan den mest anekdotiska av de tre.
Genom att se det förenklade och urvattnade manus som regissören Theodore Melfi (tillsammans med Allison Schroeder) kan vi tänka oss hur dessa tre kvinnor i verkligheten faktiskt hade det. Att behöva infinna sig i en situation där de inte har en plats, och kämpa mot en värld där rasism och patriarkal ordning är den oemotsagda ”verkligheten”, och den sakliga stolthet de kunde känna av att visa sina begåvningar och ta sig framåt via envishet och en känsla av rättvisa. 60-talet förblir kanske 1900-talets mest dynamiska årtionde just på grund av berättelser som dessa.
Det går att förstå teoretiskt mer än det faktiskt syns, och på riktigt känns, i Dolda tillgångar. Filmen är 2016 års toppkandidat för ”årets Oscarfilm för Oscarfilmens skull” – förra året var det The Danish Girl och året innan dess The Imitation Game – en strömlinjeformad feel-good där montage och säkra dialoger som inte har så mycket djup eller mer betydelse än det som är övertydligt, så att komplicerade men angelägna budskap kan närmas på ett tillgängligt, och därför lite menlöst, sätt.
Ett annat problem med filmen är den deg av fiktion som berättelsen består av. De tre kvinnorna är praktiskt taget de enda figurerna i filmen som bygger på verkliga figurer, allt annat är olika variationer av figurationer som ska sammanfatta en svår verklighet så att den blir enkel – vilket på något sätt går emot hela idén med filmen. Det är förstås inte viktigt i sig att en film byggd på verkliga händelser är trogen till varje detalj av de verkliga händelserna, men det blir ett problem när verkligheten är mer intressant än fiktionen. Det underminerar de tre kvinnornas erfarenheter och skapar känslan av att Melfi och Schroeder inte känt sig manade att göra berättelsen rättvisa.
Det mest realistiska i filmen kommer i Spencers dialoger med Dunst, och en replikväxling som den när Dunst förklarar att ”you know, I ain’t got nothing against y’all” och Spencer utan agg svarar ”I know you probably believe that”. Desto mer obegriplig är Kevin Costners figur, som inte verkar veta att segregation existerar, och som via något slags osannolikt mirakel lyckas agera vit hjälte än en gång när han basunerar ut ”We all pee the same color!”
Spektrumet däremellan är ganska brett och formlöst, och ofta fann jag mig själv njuta av scenografi, kostym och vackra sommarkvällshimlar (filmade i 35mm) mer än det viktiga budskapet som jag ändå inte behövde fundera så mycket över eftersom filmen paketerat det så fint. Det är inte en dålig film, men den är för harmlös och för snäll, som en odetonerad bomb som svävar i luften upphöjd av färgglada ballonger.
FREDRIK FYHR
DOLDA TILLGÅNGAR
Originaltitel; land: Hidden Figures; USA.
Urpremiär: 26 december 2016 (USA, ”limited”).
Svensk premiär: 24 februari 2017.
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 16mm, 35mm, DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tarji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Kirsten Dunst, Jim Parsons, Mahershala Ali, Aldis Hodge, Glen Powell, Kimberly Quinn, Olek Krupa, Kurt Krause, Ken Strunk, Lidya Jewett, Donna Biscoe, Ariana Neal, Saniyya Sidney Peter Chernin, Donna Gigliotti, Theodore Melfi, Jenno Topping, Pharrell Williams.
Regi: Theodore Melfi.
Manus: Allison Schroeder, Theodore Melfi efter boken av Margot Lee Shetterly.
Producent: Jeremy Alter, Kristina Nikolova Dalio, Jason Sokoloff.
Foto: Mandy Walker.
Klippning: Peter Teschner.
Musik: Benjamin Wallfisch, Pharrell Williams, Hans Zimmer.
Scenografi: Wynn Thomas.
Kostym: Renee Ehrlich Kalfus.
Produktionsbolag: Fox 2000 Pictures, Levantine Films, Chernin Entertainment.
Svensk distributör: Fox.
Finans; genre: Filmbolag i samarbete med storbolag (dotterbolag); drama, historia, feel-good.
Betyg och omdöme: Över medel – slätstruket verklighetsbaserat drama gjord enligt konstens alla regler, tekniskt fint och välspelat, byggt på god vilja som skiner igenom; också med för mycket utfyllnad och få dynamiska inslag för att verkligen bli minnesvärd, och en del historiska frågetecken som skapar luckor i intrigen.