Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Spektaklet suger!

ss

Den här videon förklarar på ett bra sätt vissa av de saker jag stört mig på i moderna blockbusterfilmer. Denna sommar, liksom förra, har jag fått anledning att nämna dessa cinematiska ”tomma tunnor”, filmer som verkar existera mer som affischkoncept än som filmer för människor att faktiskt se och få ut något av – och filmer som folk ser, tycker är ”kul” och sedan inte verkar ha så många fler åsikter om.

De två mest inkomstbringande filmerna globalt år 2015 är bra exempel: Star Wars: The Force Awakens, som jag skulle klassa som delvis en tomtunnefilm (se slutet av texten för lite kriterier), och Jurassic World som är en hundraprocentig tom tunna. De som hade invändningar mot dessa filmer hade förstås gott om kritik att komma med, men de som tyckte om filmerna hade förvånansvärt få anledningar – en vanlig sak jag hört och läst är att många kunnat ignorera (eller vara helt ointresserade av) brister och fel i filmerna eftersom helheten varit så glädjande. Eller, mer specifikt: Själva upplevelsen av att se filmen var så tillfredsställande. Man hade kul.

Med risk för att låta som världens tråkigaste person så förundras jag över detta ord – ”kul”. Det ultimata alibit. Ordet som får allt annat att tystna. ”Sluta gnäll – filmen var ju kul.”

Batman V. Superman: Dawn Of Justice

Kul – vad är det?

Vad var kul i dessa filmer? Vad är kul i allmänhet? Hur ska processen definieras, där en person ser en sak och upplever en korelation mellan saken och något i hjärnan som kallas kul. Om jag skrattar åt en rolig YouTube-video tycker jag att innehållet är roligt och att videon är rolig. Visst. Men har jag därmed sagt kul när jag ser den? När har man egentligen kul?

Jag kan förstås inte bidra med en hur vetenskaplig förklaring som helst, men jag tror jag för ordningens skull kan formulera en definition: Att ha kul, med en film, är att under loppet av filmens gång (låt säga 80 till 180 minuter) vara kognitivt upptagen med filmen, utan att komma på andra tankar eller uppleva frustration (dvs ha tråkigt) samt att under ett jämt förlopp uppleva överraskningar, roliga ögonblick eller saker som ger något annat slags behag. Att ha kul är alltså att inom loppet av en begränsad tid njuta, i ett okritiskt tillstånd.

Men något saknas i den definitionen. Något som definierar ”att njuta” från att ”ha kul”. Att söka njutning är förstås helt naturligt, i synnerhet eftersom de flesta människor har liv fulla av plikter, problem och åtaganden. En majoritet av biopubliken, nästan oavsett vilken film det rör sig om, har förmodligen köpt en biljett på grund av någon form av emotionell avlösning. Häri finns, för övrigt, grunden till filmkonstens dåliga rykte – att betala för en biljett som ger inträde till en njutningssalong ligger för nära tivolit eller strippklubben.

Så vi söker alltså en definition för kulheten. Kulheten är en specifik typ av filmnjutning som människor säger sig uppleva när det rör sig om en viss typ av filmer – mainstreamfilmer, blockbusters; men de måste i sin tur definieras. Det rör sig om filmer med en fartfull intrig (plot) snarare än en bra berättelse (story), flertalet sekvenser med många effekter och även igenkännbara formler och klichéer som ger en betryggande känsla av att vi förstår vad vi ser eftersom vi sett det förut. Man missar poängen, till exempel, om man anklagar Chris Pratt i Jurassic World för att vara en Indiana Jones-kopia. Att vi kan känna igen stereotypen är ju trots allt en förutsättning för kulheten. Man kan säga att Jurrassic World i det avseendet är en typ av Indiana Jones-film.

Men det finns förstås en gräns för det igenkännbara, som killen i videon förklarar. Den kan komma när man som åskådare förstår att man förväntas känna på ett visst sätt. Att ha kul är att njuta i okritiskt tillstånd. Att plötsligt bli varse vad en film sysslar med är att vara kritisk och förlora kulheten. Precis som okritisk njutning inte är ett val är det heller inte ett val att vara kritisk – man kan ju inte välja vad man tänker eller känner. Den som ser igenom en tilltänkt kul film har inte längre kul – och att se andra ha kul av samma film är frustrerande, liksom det är för de som har kul att lyssna på den som inte haft kul. Den som inte har kul vill gärna övertyga de som har kul om att de blir lurade, medan de som har kul tycker att icke-kularen är en party pooper.

Det låter nog så elementärt, men många av oss icke-kulare har sett nya mönster i nya blockbusterfilmer, i synnerhet de som tjänar mest pengar, och de är oroväckande. Det är denna typ av blockbuster jag gammaldags kallat för ”tomma tunnor”.

222

Vi tar en titt på kulhetsdefinitionen igen:

Att ha kul är alltså att inom loppet av en begränsad tid njuta i ett okritiskt tillstånd, av en film med fartfull intrig, många effekter och igenkännbara formler och klichéer som ger en betryggande känsla av att vi förstår vad vi ser eftersom vi sett det förut.

Det är det där ”det vi sett förut” som förändrats i de tomma tunnorna. Förr så kunde det tolkas relativt brett – att bokstavligt talat se ”det vi sett förut” var reserverat till unika ritualer, som när James Bond sa ”Bond… James Bond” eller Arnold Schwarzenegger sa ”I’ll be back”. Det var de få sakerna man visste vad de var innan man köpte en biljett. Löftet att se ”det vi sett förut” var mer generellt, som i Arnold-filmen True Lies (1994) som var en ”Arnold-film” men också ”ungefär som en Bondfilm” och ”lite spionthriller” och ”delar förväxlingskomedi”. I den filmen är innehållet originellt i det att filmen presenterar karaktärer och sätter dem i en berättelse som behöver övertyga publiken, även om traditionerna som berättelsen bygger på är djupt kännbara för alla som ser filmen.

Men ett avgörande problem med de tomma tunnorna är att de alla är självrefererande uppföljare och remakes. ”Det vi sett förut” i Jurassic World är inte längre främst saker som finns i själva filmen. ”Det vi sett förut” är objektifierat till en titel, ett koncept. ”Det vi sett förut” i Jurassic World är Jurassic Park – dels Spielbergs första film men också Jurassic Park som idé”Det vi sett förut” är redan orsaken att vi ser Jurassic World, så vi har redan fått vad vi vill ha innan vi ser filmen. Den kan egentligen innehålla så lite som möjligt. Jurassic World är på sätt och vis en film som inte finns. Den bara bekräftar att vi sett något förut.

Det ska inte missförstås som en vanlig uppföljare, som fortsätter där en föregående film tagit slut. Efter Jakten på den försvunna skatten (1981) gick inte publiken och såg Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984) för att se samma film en gång till, utan för att träffa Indiana Jones igen, och för att se vad för äventyr han skulle hamna i den här gången – däri fanns förväntningar om att se ”saker vi känner igen”, kanske rentav ”det vi sett förut”, men också krav på någon slags originalitet.

Och Indiana Jones själv, förresten, i den första filmen var också ”saker vi känner igen” och ”någon slags originalitet”. Publiken som gick och såg den allra första Indiana Jones-filmen tyckte om den för att Indiana Jones var en typisk, identifierbar filmhjälte men spännande utformad och karismatiskt spelad av Harrison Ford – äldre åskådare kände dessutom igen stereotypen från äldre filmer från 1930- och 40-talet medan de allra yngsta förstås såg på Indiana Jones som något helt nytt. Han skulle komma att bli filmhjälten att jämföra alla andra med – vilket gör att till exempel jag kan identifiera något slags ”Indiana Jones-ideal” och finna det i Chris Pratt.

3445

Men krav på originalitet verkar vara helt bortblåst hos de som tycker om en film som till exempel Jurassic World. Visst är Chris Pratt ett ”Indiana Jones-ideal”. Men det sträcker sig till en outfit och ett manér och karaktären är ingenting i övrigt. Filmen anstränger sig inte för att han ska ha en personlighet – det skulle tvärtom komma i vägen för ”Indiana Jones-idealet” som vi måste kunna definiera och hålla oss till. Referensen, och referenser, är det enda som existerar och det lilla innehåll som finns i filmen arbetar konstant för att spegla och kopiera de gamla filmerna och därmed påminna oss om att de finns och inget annat. ”Det vi sett förut” är det enda vi egentligen sett.

Problemet med det här är förstås helt uppenbart och sedvanligt apokalyptiskt – om ingen skapar något nytt så kommer filmen inte överleva: Om människor inte slutat gå och se Jurassic World 4 vid laget vi är där så kommer filmen vara död i vilket fall som helst. Det allra dystraste är att dessa mediokra kopior, trots att de ofta möts av apati, genererar tonvis med pengar och upplevs som ”kul”.

122

Kul – kom och köp!

Hur kan jag då säga en sådan sak? Att det är tråkigt när folk har kul?

Det är tråkigt eftersom kul inte längre är kul. Kul är nu ett koncept som går hand i hand med varumärkeskonceptet – Jurassic World, kul. Star Wars, kul. Terminator, kul. Via den extremt påkostade marknadsföringen kan filmbolagen bygga upp en sådan auktoritär förväntan av kulighet att vi skulle slösa både deras och våra pengar om vi inte faktiskt också hade kul när vi såg filmen. Vi processas till att ”ha kul” innan vi ens ser filmen, och då krävs det oerhört lite av själva filmen för att få publiken att tro att den faktiskt ”har kul”. Varför skulle den annars ha köpt en biljett? Köpandet av biljetten är rentav del av kuligheten. Själva filmen kan innehålla nästan ingenting – som Jurassic World – men publiken är så intalad att den ”har kul” att originalitet egentligen bara skulle komma i vägen.

Ser man på blockbuster-fronten så har filmen rent historiskt nästan gått tillbaka till en 1800-talsnivå av effektsökeri och publikpassivitet. Biografen är nu en plats för hjärndöda spektakel, och publiken blir kinkig så fort något är för nyskapande eller krångligt – att inte känna mycket alls, att få exakt det man förväntar sig så till den milda grad att pulsen knappt höjs, verkar rentav vara definitionen för en ”helt okej” film, och ”helt okej” verkar vara detsamma som en bra biostund. Man har ju, trots allt, inte blivit distraherad av något oväntat. Istället pågår den mer stimulerande relationen till rörliga bilder från vardagsrummet, via TV-serier, Netflix eller för den delen Pirate Bay.

Ändå finns det förstås alltid en högljudd minoritet som vänder sig mot de hjärndöda klonfilmerna – en filmforumsdemografi som jag, om jag måste välja sida, sympatiserar med mer än de okritiska ”ha kul”-människorna. De sistnämnda känner ofta att kritikerna är ute efter att förstöra det roliga för alla andra, vilket är en talande anklagelse då den föreslår att även många av ”ha kul”-människorna egentligen vet att kritikerna har rätt, eller åtminstone har många bra poänger; eller att ett kritiskt sinne upptäckt något som ”ha kul”-människorna inte upptäckt (vilket kanske får dem att känna sig dumma).

”Ha kul”-delen av publiken kanske allra mest av allt vill ha kul. När reklamen pressar en att ha kul känns det ju jobbigt att inte tillmötesgå den. Det blir en fråga om assimilation, att vara vanlig och smälta in, att acceptera varan och därmed accepteras i samhället – ”klart jag gillar nya Jurassic Park, det är ju Jurassic Park.”

Dålig stämning uppstår däremot när någon börjar ifrågasätta det där som är så välreklamerat och som borde få en att ha så himla ”kul” – och det är ännu svårare för ”ha kul”-personen att lyssna på kritikern, eftersom det skulle tvinga en till att ifrågasätta ens egen upplevelse: ”Inte kan väl jag ha lurats till att känna något jag egentligen inte kände?” (Och även om någon skulle få en sådan insikt, vem är ödmjuk nog att erkänna att någon annan upptäckt det åt en?)

talande
Ett talande ”argument”

Tomma tunnor – vad är det?

Att det här är en fråga om ”filmens död” (denna klassiska diskurs) är tydligt också i ett annat avseende: De tomma tunnorna har en utom-filmisk räckvidd. Den som gillar Jurassic World har inte i första taget varit ute efter att se en bra film, eller ens en ”kul” film – den som gillar Jurassic World har varit ute efter att ”ha kul” genom sin identifikation av ett varumärke; filmens kvalitéer är uttryckligen ovidkommande (”Vem bryr sig, det är Jurassic Park, det är ’kul’”). Terminator Genisys är en annan film som med sin godtyckliga tidsresarintrig pendlar omkring mellan de tidigare filmerna utan att göra något annat än att referera till sig själv. Att det är just Terminator, och inte Power Rangers eller Star Trek, är hela poängen. Ungefär som att Heineken inte är Åbro eller Budweiser.

Men det ”utomfilmsliga” har ytterligare bredd. Marvels superhjältefilmer är tveklöst mest intressanta för serienördar, eller fans av figurerna i filmerna, och inte för de som vill se en bra film. Som en kommentar på sidan nyligen förklarade: ”Man ska inte se, försöka förstå och försöka tolka superhjältefilmen utifrån en Filmälskares perspektiv” [sic] (vilket skulle göra mig, och andra filmälskare, ”shit outta luck”). Årets kanske mest uppmärksammade superhjältefilm – Batman v. Superman – verkade till slut bevisa att en superhjältefilm kan vara hur dålig som helst och ändå få fans, riktigt griniga över att någon fortfarande letar efter en bra film, inte en bra serie-sightseeing.

Vad är då en ”tom tunna”? Jag har refererat till den förut och jag lär göra det igen, så låt oss avsluta med en tydlig definition. Den film som prickar av alla eller en majoritet av dessa kännetecken kan sägas vara en tom tunna.

  • Kommersiellt intertextuellt. Vad videon högst upp i texten tar upp. Istället för att bara göra små blinkningar till tidigare/andra filmer, så bygger hela filmen på förståelsen av att de tidigare existerar, och när den inte kopierar de filmernas idéer och scenarion fyller den ut tiden med generisk action och/eller följande punkter:
  • Karaktärslösa karaktärer. Filmen har karaktärer med kännetecken och manér istället för personlighet och motivation. Istället för ett seriöst palenteologpar med konflikt om huruvida de ska skaffa barn (som i Jurassic Park) en Indiana Jones och en businesskvinna i högklackat (som i Jurassic World) eller varför inte bara Batman, Superman, Superhjälten, Namnet, Objektet, Bry Dig Genast. Via ytliga kännetecken kan publiken förstå vilka karaktärerna ”är”, och genom sina manér står de i automatisk konflikt med varandra utan att behöva förklara sig. En scen som middagsscenen i Jurassic Park, där karaktärer uttrycker olika åsikter och respekterar varandra fastän de inte är överens, är helt otänkbar i en tomtunnefilm där till exempel Batman ”hatar” Superman tills blir ”kompisar”. Av en händelse finns ett väldigt bra exempel i den senaste Marvel-filmen, Captain America: Civil War, där hela filmen bygger på en konflikt mellan Captain America och Iron Man som milt sagt är väldigt godtycklig och svår att förstå (filmen har till och med en scen där hela Avengers sitter runt ett bord och diskuterar sin framtid, och oförmågan att göra dem till riktiga människor är talande, och här battlar jag seriefans till döden).
  • Spektakel-scenario. Istället för att en berättelse berättas så presenteras ett scenario eller en situation som genast leder till de action- och spänningsscener som hela filmen består av. Istället för en vanlig berättelse, där ett scenario uppstår under intrigens gång (i Jurassic Park: Det visar sig att en entreprenör uppfunnit en park, deltagare samlas ihop och skickas dit, de bekantar sig och åker på en rundtur, men på grund av en sidointrig går något fel och – scenariot – de måste överleva när ön blir strömlös), så är scenariot en färdig förutsättning redan från början (i Jurassic World: Det finns en park, den nya dinosaurien flyr, och förutsägbarheten är del av premissen).

captain america civil war videosöndag 1

  • Icke-intrig. På samma sätt som vi har ett scenario istället för en berättelse så har vi omständigheter istället för en intrig. Vi får aldrig se något hända, däremot förklarar karaktärer vad som hänt eller vad som pågår. Detta behövs för att överbrygga de olika action- eller spänningsscenerna som icke-intrigen består av. En vanlig intrig innehåller scener som förklarar hur actionscenerna uppstår, men i den tomma tunnan måste dessa scener hoppas över och förklaras i omständiga ord.
  • Meningslösa meningar. Istället för tematik och budskap har karaktärer dialoger eller monologer som innehåller sentimentala klichéer vars betydelser filmen inte på något sätt kan göra något av i övrigt. Det hänvisas till en tematik som inte är där. Frågan om t.ex Stålmannen och Batmans potentiella hot mot samhället i Batman v. Superman kan hänvisas i ord av en politiker (spelad av Holly Hunter) men ingenting några karaktärer säger eller gör, och ingenting som händer i filmen, har något som helst med det att göra.
  • Allmän förvirring. Eftersom detta konceptuella sätt att binda ihop action och ytliga manér i icke-intriger inte följer några kända narrativa eller estetiska traditioner har filmen ingen enhetlig berättarteknik att falla tillbaka på – mycket blir därför oavsiktligt rörigt för den som faktiskt försöker hänga med i vad som sägs och görs; orsakerna till att actionscenerna kommer och går blir ofta långsökta; de bygger gärna på löjliga sammanträffanden som förklaras utan betoning (som om det vore helt normalt) och saknar helt mänsklig motivation (ingenting händer för att någon gör något, för ingen har motivationen att göra något, för filmen handlar egentligen inte om något).

hey
Allt som händer i Jurassic Park, trovärdigt eller ej, bygger på orsak och verkan och en serie händelser vi får se med våra egna ögon. Allt som händer i Jurassic World bara händer; eventuellt förklarar någon varför istället för att filmen visar det i en scen – ibland händer det som händer på grund av något annat som hänt (vilket ska vara regel) men ibland händer något på tal om ingenting; eftersom filmen är bunden till sitt spektakel måste berättelsen, och all slags finess, bli lidande.

Att Stålmannen till exempel river stan och dödar hundratals oskyldiga i slutet av Man of Steel går inte ihop med hans beteende under resten av filmen men scenen är predestinerad, eftersom filmen är dömd att vara ett spektakel mer än en riktig film; att Batman v. Superman kan referera till destruktionen är ett fall av ”meningslösa meningar”, inte mer eller mindre betydelsefullt än den smått patetiska plot-pointen att de två huvudpersonernas mamma heter samma sak (vilket är och förblir ett ointressant sammanträffande, alldeles oavsett det numera ökända ”Why did you say Martha”-ögonblicket). Allmän förvirring betyder också mer ofta än sällan visuell anarki och rent tekniskt obegåvat filmskapande, men det har jag redan skrivit så mycket om att jag inte behöver upprepa det här.

Ha det skoj!

FREDRIK FYHR

9 svar på ”Spektaklet suger!

Lämna ett svar till VIDEOSÖNDAG#91 | Videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *