Misconduct

Vad är värre än en film som nöter gamla klyschor som vi sett tusen gånger förut? En som gör det på det tråkigast tänkbara sättet förstås. Jag klandrar inte författarna som skrivit manuset till Misconduct – de har velat göra en film av en särskild sort, i en viss tradition, och det är okej. Jag tycker däremot synd om dem eftersom deras mediokra manus hamnat i händerna på en oprövad, och tydligen obegåvad, regissör. En medelmåttig film har, helt i onödan, blivit en stendöd kalkon.

Nästan varje sak som skulle kunna vara bra här, i synnerhet talangerna hos Anthony Hopkins och Al Pacino, fungerar istället för att förklara hur dålig regin är; eller, faktiskt, till och med Malin Åkerman är för bra för filmen.

Inledningen av filmen är i synnerhet katastrofal – efter en enda neslig liten inledande scen kastas vi rakt in i ett kidnappningsdrama där en uttråkad pamp vid namn Arthur Denning (Hopkins) likgiltigt konstaterar att hans unga flickvän Emily (Åkerman) blivit kidnappad. Detta sker mitt under ett mediedrev där det visar sig att läkemedelsföretaget han äger smusslat med pengarna och sålt skadlig medicin.

Jag vill nästan inte ens recitera intrigen, eftersom den oundvikligen kommer att låta bättre på papper. Vi introduceras helt klart, tekniskt sett, för ett mysterium och en knivig situation, och flera karaktärer i omlopp – men filmen utstrålar redan från början förvirring. Skådespelarna levererar sina repliker med besynnerliga uttal, som om första tagningen fått räcka, långa pauser kommer och går och vartannat ord betonas på fel sätt – det är som att titta på ihopklippta outtakes och stunder mellan tagningar då inget händer.

Det är väldigt basala tekniska saker som Misconduct misslyckas med att genomföra, men efter den odugliga inledningen hoppar vi en vecka bakåt i tiden för att se vad som skapade det här kidnappningsdramat som vi just fått i ansiktet från ingenstans. Vi introduceras för den tappre åklagaren Ben (Josh Duhamel) och får veta hur han via Åkermans lömska flickvän (tillika sitt egna lömska ex) fick nys om det stora bedrägeriet.

Här kan vi åtminstone roa oss med att fundera på vad filmen försöker handla om, istället för att fascineras över hur misslyckade de tilltänkta effekterna är. Det här är inte speciellt intressant att syssla med, förstås; man kan säga att det är en film som står och stampar i tristess när den inte ramlar omkull och ser komiskt dum ut.

Eftersom Ben är fattig och pamp-Arthur är rik, och eftersom Emily rör sig däremellan, så är det ingen överraskning att klichékaraktärer och situationer kopplas ihop här – men det är desto mer överraskande hur godtyckliga och olika de är. Vi förstår kanske att det är något lurt med Emilys försvinnande, men vi vet inte varför det innebär att hon måste knyta en ”farlig förbindelse” till Ben, och göra saker jobbiga för honom och hans flickvän, den utzonade Charlotte (Alice Eve). Om du tycker att en sidointrig om en vemodig lönnmördare (Byung-hun Lee) verkar helt logisk att kasta in i smeten så kan jag inte hjälpa dig.

I en gröt av opersonliga och dåligt regisserade skådespelare så framför nog Alice Eve bland de mest konstiga skådespeleri jag någonsin sett i en film – karaktären ska vara deprimerad eftersom hon genomgått en abort (originaliteten svämmar verkligen över här) men hon känns mycket mer besläktad med känslokalla utomjordingar från sci fi-filmer från 50-talet.

Mot slutet av filmen har den börjat gå helt på autopilot via dessa klyschor, som inte längre behöver kopplas ihop på något vettigt sätt – Ben blir en Hitchcockiansk man på flykt undan lagen, varför inte, och den där lönnmördaren är en slags Jason-stalker som går runt och har ihjäl folk, varför inte, och en serie film noir-twistar och avslöjanden genomgås med fascinerande ointressanta resultat; mot slutet har vi en skräckfilmsfinal som hämtad ur någon Saw-film, vilket är ungefär lika logiskt som vad som helst i filmen. Den slutar inte med att ett gäng rosa elefanter dundrar fram och dansar balett, men det hade den lika gärna kunnat göra.

Jag tror att den här filmen säljs på idén att Anthony Hopkins spelar mot Al Pacino för första gången – men det är, förstås, bull. Pacinos roll är så liten att jag inte ens haft anledning att nämna den i den här recensionen och de är naturligtvis bara med i en scen tillsammans, en dålig och tråkig scen där de verkar tävla om vem som är minst intresserad av att vara där.

Vad gäller deras framträdanden så överlever de roliga timmen-regin bättre än sina yngre, mindre erfarna kollegor. Det är i synnerhet slående hur effektiv Anthony Hopkins är. Han är en skådespelarmaskin som praktiskt taget kan göra vad som helst. Pacino, däremot, är för trött för att göra stora gester här – vilket borde säga en något.

Hans karaktär är en slags mentor, som dyker upp då och då för att ge goda råd till Ben, och det känns som om den rollen reflekterar rollen han kanske spelade under inspelningen av filmen. För att rädda sin egen dag tror jag att han gör sin rollfigur lika trött som han själv varit. Det är så proffs gör det. Jag hoppas att regissören tog anteckningar.

FREDRIK FYHR

MISCONDUCT

Originaltitel; land: Misconduct; USA.
Urpremiär: 5 februari 2016 (USA).
Svensk premiär: 9 maj 2016 (DVD).
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW? (Arri Alexa XT)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Josh Duhamel, Anthony Hopkins, Al Pacino, Alice Eve, Malin Åkerman, Byung-hun Lee, Julia Stiles, Glen Powell, Marcus Lyle Brown, Leah McKendrick, Chris Marquette, Skye P. Marshall, Gregory Alan Williams, Jason Gibson, Nathan Moore.
Regi: Shintaro Shimosawa.
Manus: Simon Boyes, Adam Mason.
Producent: Ellen S. Wander.
Foto: Michael Fimognari.
Klippning: Gregers Dohn, Henrik Källberg.
Musik: Federico Jusid.
Scenografi: Bernardo Trujillo.
Kostym:Lizz Wolf.
Produktionsbolag: Mike and Marty Productions.
Svensk distributör: Warner Home Video (DVD, Blu-Ray).

Betyg och omdöme: Dålig film – medioker och godtycklig noir-intrig, amatörmässigt utförd.