Regi: Erik Poppe
Den världsberömda krigsfotografen Rebecca (Juliette Binoche) skadas när hon fotar en självmordsbombare i Kabul. När hon kommer hem ger hennes man och barn ultimatum: Hon måste lägga sitt livsfarliga arbete åt sidan för att stanna med familjen, eller så blir det ingen mer familj.
När världen var mer intresserad av att Paris Hilton gick ut ur en limousin utan trosor, förklarar Rebecca (Juliette Binoche), så var hon i Kongo och fotograferade liken från avrättade män och de sargade kropparna av kvinnor och barn.
Det låter nobelt. Rebeccas sjuttonåriga dotter Steph (Lauryn Canney) frågar varför de dödar varandra där och Rebecca svarar med en stolpig harrang om multinationalism och korrupta militärregeringar. Hon har säkert rätt i vad hon säger. Det är bara det att det enbart är generaliseringar. Och framför allt: Varken Rebecca eller Juliette Binoche verkar tro orden. Alltså tror vi inte att Rebecca faktiskt finns på riktigt.
Och det står där klart att Tusen gånger god natt, trots all välvilja i världen, helt enkelt inte är en speciellt bra film.
Den är inte tillräckligt tydlig med vad den vill visa och den visar inte tillräckligt mycket av det heller. Vi behöver ju förstå Rebecca. Hon behöver vara en karaktär. Hon är en av världens främsta fotografer. Hon riskerar livet för att fota i krig. Hon har alltid valt sitt jobb före familjen. Nu ska hon välja familjen före jobbet. För att hennes man Marcus (Nikolaj Coster-Waldau) har gett ultimatum: Faktiskt utpressat henne. Antingen lägger hon av eller så har hon ingen familj.
Ändå får vi aldrig veta vem Rebecca är; om hon känner skuld för förödelsen från självmordsbombaren, som hon fotade, och vad det nu i så fall betyder; varför hon ens är krigsfotograf; hur hon känner för sin familj; vad det egentligen är för drift som får henne att riskera livet; hur stor hennes vilja egentligen är att stanna hos familjen; varför hennes man och barn vill ha henne hemma när hon nu hela livet ändå varit borta; vi vet inte ens vad Rebecca – denna stora fotograf – heter i efternamn. Binoche spelar alltså den världsberömda fotografen Rebecca Filmkaraktär.
Så närhelst filmen hamnar i ett läge där den måste förklara sig själv så viker manuset undan. Som när dottern Steph frågar varför miljoner människor dödats i Kongo de senaste åren. Rebecca har automatiska, färdiga svar; trötta slagord. Bryr hon sig? Bryr vi oss? Det framgår inte. Rebecca har egentligen inget svar. Hon har inga svar vad gäller någonting. Dialogen är oavbrutet generell och generaliserande: ”Det finns saker man inte kan gå iväg ifrån” säger Rebecca på frågan varför hon inte kan sluta sitt jobb. För det förklarar ju verkligen något.
”Varför riskerar du ditt liv?” frågar hennes man.
”Du sa ju att du älskade mig för den jag var” svarar hon.
Kom igen nu! Så svårt kan det väl inte vara för karaktärer att säga vad de menar? Sådan här fusk-dialog leder till ett karaktärsdrama där vi aldrig ser karaktärerna.
Första tredjedelen är i synnerhet groggy. Filmen rör sig långsamt och i otakt genom ojämnt agerade scener svagt regisserade och pausar ibland för att ramla in i bildsköna, Terrence Mallick-inspirerade montage som verkar helt olämpliga; när manuset inte längre kan ge oss dialoger av mening får vi montage där pompös melodramatik ska få oss att tro att vi ser på något djupt. Men filmen är inte annat än pompöst melodramatisk, och berättad på ett sådant tungfotat sätt att vid det laget den kommer igång släpar den redan sin inledning med sig.
För filmen har en ljuspunkt; någonstans i mitten ser det ut som att Rebecca och Steph ska åka på en ”säker” tripp till Afrika tillsammans. En ”Mor och dotter-grej”, som Steph säger. Visst, filmen är så förutsägbar att man vet vad som kommer hända. Men ändå, det fanns potential. Något som hade kunnat bli gripande på riktigt. Men inte ens då, när man tror man vet hur det ska gå, kan filmen gå hela vägen ut. Det leder ingenstans, det heller. Filmen tar inte chansen. Den vågar inte vara en tragedi.
Istället blir det luddigt, oklart, rätt amatörmässigt. En scen är fin, trots sin övertydlighet – Steph vänder Rebeccas egna kamera mot henne själv, och snabbutlöser henne till tårar – men det blir inte mycket mer än en ytlig, teatral touché; filmen har ett par sådana aptitretare, små scener som inte tillfredsställer. Andra saker är bara dumma: Som när Rebecca Filmkaraktär utan värdighet blir galen och sätter sig i bilen med sina barn för att åka – vart då?
Slött manus. Slött, slött, slött manus. Såpanivå. Intrigvändningar på tomgång. Klantigt berättat. Inget driv åt något håll. Dimmigt och taktlöst följer scenerna varandra, som om de vore klippta med digitalt radergummi och inte sax. Det leder till en tung och trist film där karaktärer måste förklara för oss vad de menar på skolföredrag. Och det är synd, för den har potential att vara något av följande: Ett gripande familjedrama; ett intressant psykologiskt drama; en omskakande, halvdokumentär film om en krigsfotograf eller – allra helst – alla tre. Eftersom den är regisserad av Erik Poppe, som själv har en historia som krigsfotograf, fanns det anledningar att ha höga förhoppningar.
Men det är en – på sin höjd – manipulativt berörande film. Som den sista scenen. Den ska vara omskakande, man ryggar tillbaka. Men jag vet inte vad den betyder, för Tusen gånger god natt är inte en film som kan precisera sina idéer. Vi vet inte varför Rebecca är krigsfotograf; vi vet inte varför hon är en bra eller dålig förälder; vi vet inte varför hon riskerar sitt liv för fotandet; vi vet inte varför krig sker heller; vi vet inte om Rebecca är insatt i de konflikter hon omger sig i; vi vet inte varför självmordsbombare finns. Filmen hoppas att vi ska reagera i slutet – men filmen förtjänar inte sin sista scen. Det finns en ung människa som kommer att dö. Det finns en annan ung människa, på andra sidan planeten, som kommer att leva. Att det är den ena som dör och den andra som lever tror jag bara har att göra med att vi inte känner den första personen. Filmen vågar inte döda den andra. Det skulle innebära en för sann film. Det falska är tryggare.
Vi vet att det är påfrestande att vara krigsfotograf. Vi vet att det kan vara svårt att slita sig från sitt jobb, även för sin familj. Vi vet att självmordsbombare är något hemskt. Vi vet att det händer hemska saker i tredje världen. Men Tusen gånger god natt använder inte den vetskapen för att visa något vi inte vet. Istället är det en oengagerad dimvandring genom förutbestämd melodramatik; världens verkliga fasor, och kompromisslösa människors verkliga problem, förvandlade till pompösa schabloner. Och tomma tårar, fällda för de stackarna i andra delar av världen som vi egentligen inte vet något om alls.
FREDRIK FYHR
*
TUSEN GÅNGER GOD NATT
Originaltitel, land: Tusen gånger god natt, Irland/Norge/Sverige.
Urpremiär: 31 augusti 2013 (Montréal Film Festival).
Svensk premiär: 25 juli 2014.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Film- och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Juliette Binoche, Nikolaj Coster-Waldau, Maria Doyle Kennedy, Chloë Annett, Lauryn Canny, Larry Mullen Jr, Eve Macklin, Denise McCormack, Mads Ousdal, Carl Shaaban, Bush Moukarzel, Anna Leah Thorseth Poppe.
Regi: Erik Poppe.
Manus: Erik Poppe, Harald Rosenløw-Eeg, Kirsten Sheridan.
Producent: Finn Gjerdrum, Stein B. Kvae.
Foto: John Christian Rosenlund.
Klippning: Sofia Lindgren.
Musik: Armand Amar.
Scenografi: Eleanor Wood.
Kostym: Judith Williams.
Produktionsbolag: Paradox, Zentropa, Film i Väst, Newgrange Pictures.
Svensk distributör: TriArt.