Admission

Regi: Paul Weitz

Kvinna som jobbar med att godkänna och avvisa sökanden till Princeton lär känna en mysig ex-globetrotter som jobbar på en hippie-ranch för adopterade barn och via honom tonåringen Jeremiah som kan vara sonen hon födde men adopterade bort arton år tidigare.

 

Jag ville tycka om den här filmen. Det är det bästa jag kan säga om den. Tina Fey är så svår att ogilla och Paul Rudd är ju alltid trevligt sällskap. Men Admission är så fadd och förutsägbar, tråkigt gjord och mekaniskt berättad, och den skjuter sig själv i foten genom att inte börja med sin poäng – Det är en film om en kvinna och hennes eventuellt bortadopterade barn, men den börjar som en helt vanlig romantisk komedi.

Därefter vill den att man ska bry sig – verkligen bry sig – men det är lite svårt, när den börjar så oansenligt. Som om vi inte behöver bry oss så mycket. Sen ska vi bry oss ändå! Bra skådespelare befolkar filmen som fina svampar en höstdag i skogen – Lily Tomlin spelar en cynisk gammal tant och det är inte ofta man får se den gamla pärlan göra så mycket nuförtiden – men det är som att de står och sparkar på filmen. Lik förbannat vill den inte komma igång.

I den romantiska komedi som Admission börjar som spelar Fey karriäristisk kvinna vars otacksamma jobb det är att godkänna de 0.1% och avvisa de 99.9% som söker till Princeton. Paul Rudd spelar en lätt åldrad globetrotter som nu tar hand om adopterade barn på en hippie-ranch. De kan lära av varandra här, förstås, och det osar syntetisk (men kanske mysig) romans på lång väg.

Men nu är det så att ett av barnen på ranchen vill komma in på Princeton fast han tekniskt sett inte har de skyhöga betyg som skulle göra honom behörig – och han kan dessutom vara det barn som Fey en gång i tiden födde och gav upp till adoption. Det här, tror jag, är vad Admission i kärnan vill handla om. Men detta skulle kräva en riktig karaktär, åtminstone i huvudrollen, och Admission har inte tid eller rum för det.

Istället måste Fey göra vad hon kan – ”sin grej”, mer eller mindre – och medan det leder till ett och annat inspirerat ögonblick av Feyism (hur kan det inte göra det?) leder det inte till så mycket annat. Man tror aldrig riktigt på karaktären hon ska föreställa, och inget av det som händer henne fastnar riktigt. Detsamma gäller för Rudd och Nat Wolff, som spelar Jeremiah. De är fina skådespelare men deras karaktärer har inget liv.

De första tjugo minuterna av filmen sätter upp resten av intrigen så rudimentärt att det egentligen bara är att vänta på de självklara utvecklingarna. Hur ska det gå för Jeremiah, hur ska det gå för Fey och Rudd och vad ska de lära sig på vägen? Tja, hur lång är filmen? Hur mycket tid har vi på oss?

Längd är ett annat problem. Admission är nästan två timmar lång men har ändå svårt med att hinna med alla sina trådar och det är inte konstigt. Feys karaktär har en cynisk mamma (Lily Tomlin) och fastän hon inte har så många scener vet vi hur det ska gå till och med för henne för det finns en mysig östeuropeisk författargubbe på ett hörn och de är båda singlar.

Det här med föräldraskap är svårt. Det vet Rudds karaktär, som har en egen adoptivson. Och att träffa sin bortadopterade son antar jag också är svårt. Att komma in på Princeton är svårt och det är ett orättvist system – jag tror det här är saker som Admission försöker handla om i alla fall. Den hinner som sagt inte med så mycket av det där. De visdomsord som finns om vuxnas förhållande till sina barn förklaras väldigt tydligt – ungefär som i TV-serier – och det finns inget utrymme till att lista ut själv vad filmen vill ha sagt. Och varje gång karaktärerna ska visa De Stora Känslorna låter det ihåligt och oprovocerat – som att man tänker, ”jaha, nu ska vi bry oss” och så försöker man kanske men, näe, filmen kopplar bara inte.

Det hade verkligen varit lättare om den hade bestämt sig för en eller åtminstone två och inte envisats med att försöka handla om tre, fyra saker samtidigt. Som det är nu är Admission en potentiellt charmig film som någon spätt ut med vatten för att den ska vara så spretig och samtidigt så lam som möjligt. Michael Sheen har en roll som Feys ex, som nu har en ny kvinna; romkom-fodder, som ni hör, och det förbryllar mig oerhört varför de inte bara klippte bort alla hans scener. De är åtminstone garanterat i vägen och leder verkligen ingenstans.

Regissören Paul Weitz började sin karriär, tillsammans med sin bror Chris, med genuina och begåvade mainstream-komedier som den första American Pie (1999), den förbisedda In Good Company (2006) och i synnerhet Om en pojke (2002) som folk fortfarande minns.

Men båda bröderna har de senaste åren fallit hän till en ”better safe than sorry”-strategi, med oimponerande filmer med förutsägbara lyckokake-budskap och sentimentalitet som är för uppenbart gjort för att riktigt nå hjärtetrakten. Ibland, som i Admission, är de långt borta.

En film som den här är ju alltid förutsägbar, förstås. Genren har sett likadan ut sedan åtminstone 1934 när Clark Gable gnabbades med Claudette Colbert i Frank Capras Det hände en natt, alla romantiska komediers urmoder. Men det hänger på att storyn är någorlunda trovärdig och att karaktärerna är roliga.

Admission vill vara mer än en sådan film men den är ändå för blek och tråkig till att börja med. Jag minns på 90-talet när de här filmerna brukade vara lite roliga. Lika förutsägbara, men soliga och roliga som en Meg Ryan med ett kallt glas Fanta. Detta är Tina Fey med en ljummen Root Beer. Kanske hon är för bra för en film som den här. Jag föredrar att se det så.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

ADMISSION

Originaltitel, land: Admission, USA
Urpremiär: 22 mars 2013.
Svensk premiär: 9 april 2014 (DVD).
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 11 – oklart varför; inget våld, praktiskt taget inget sex och inte svår att förstå.
Teknisk process och bildformat:  35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tina Fey, Paul Rudd, Nat Wollf, Lily Tomlin, Michael Sheen, Wallace Shawn, Gloria Reuben, Olek Krupa, Sonya Walger, Christopher Evan Welch, Travaris Meeks-Spears. Regi: Paul Weitz.
Manus: Karen Croner, byggt på romanen av Jean Hanff Korelitz.
Producent: Kerry Kohansky-Roberts, Andrew Miano, Paul Weitz.
Foto: Declan Quinn.
Musik: Stephen Trask.
Klippning: Joan Sobel.
Scenografi: Sarah Knowles.
Kostym: Aude Bronson-Howard.
Produktionsbolag: Focus Features, Depth of Field.
Svensk distributör: Universal/Sony.