Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

V/H/S

vhs

15starrating

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Justin Martinez, Glenn McQuaid, Radio Silence, Joe Swanberg, Chad Villella, Ti West, Adam Wingard.

En samling found footage-kortfilmer som hålls ihop av en dum ramhistoria där inbrottstjuvar tittar igenom diverse band i ett mystiskt hus.

 

Jag slipper gärna en enda found footage-film till i hela mitt liv. Även på denna sida känner jag att jag nått vägs ände – denna subgenre är död, fungerar inte längre och kan inte utvecklas åt något nytt håll. Men om jag ska recensera en sista så ska jag recensera en sista. Förhoppningsvis är V/H/S den sista. Kanske.

Vart börja? Well. Det är en dålig found footage-film. Liksom de sämsta found footage-filmerna förstår den inte att den ska vara realistisk, autentisk, på något sätt likna något som skulle kunna hända i verkligheten. Den här gången har storyn en dum och finesslös inramning som försöker, tror jag, vara annorlunda fastän den fortfarande prickar av samma stora misstag – Allt känns fejk.

Vad är detta för inramning? Jo det är så att ett gäng småtjuvar åker runt och filmar sina brott – för det är ju smart – och som av en slump har dom i uppdrag att bryta sig in i ett hus och stjäla ett par videoband som en arbetsgivare vill ha. Efter att ha sprungit omkring och larvat sig ett tag hittar dom husets ägare, död och halvrutten i en stol framför en TV. Detta lik har en gång i tiden haft ett liv. En gång tittade han på TV. Kanske på några av de hundra banden som ligger och skräpar omkring honom.

Det är nu det blir väldigt svårt för den här storyn att gå ihop. V/H/S är nämligen en episodfilm (sucka här) som förutom denna inramande story går igenom fem ”band”, dvs fem kort-found-footage-filmer, i Twilight Zone-stil. Mellan de olika berättelserna återvänder vi till rummet med liket och det visar sig att personen som tittat på bandet ”försvunnit”. In kommer nästa person i gänget och hittar liket. Tar ett band. Sätter på det. Vi ser det. Därefter har han ”försvunnit”. In kommer nästa person… Och, för att undvika förvirring: Att dom själva filmar det dom håller på med, och att dom dessutom är på jakt efter band, och att dom dessutom tittar på band som gör att dom ”försvinner”, allt detta är bara en märkligt lämplig slump.

Det är krystat, forcerat, klonkigt, oskönt, slappt och ganska talanglöst genomtänkt. Found footage-filmer fungerar när de är enkla och trovärdiga. Jag hoppas jag inte ska behöva skriva dessa ord igen.

Men vänta nu, de fem filmerna då, är de bra?

De är naturligtvis av varierande kvalité. Jag antar att det är de olika regissörerna, mer eller mindre heta namn, som ska få en chans att visa sina talanger. Vilket gör det hela ännu konstigare, eftersom filmen överlag känns väldigt generisk och de olika kortfilmerna inte sticker ut på något särskilt sätt. I slutändan blir det också en påtagligt lång – två timmar! – upplevese att orka igenom. Nästan alla berättelserna går ut på samma sak. En Grupp (EG) är ute på ett Event (E) varpå ett Hot (H) dyker upp som leder till OBD (Ond Bråd Död) och spoiler alert! – alla dör (oftast).

Den första följer en klassisk Hitchcockiansk-bomb-logik: Ett par grabbs (EG) är ute och festar (E) och en av dom plockar med sig en tjej som sitter och stirrar med läskiga ögon (H). Vi vet att det kommer sluta illa. Det slutar illa. OBD

Den andra visar ett nygift ungt par (EG) på sin smekmånad (E). De tar in på ett motell. Naturligtvis är de stalkade av mystisk kvinna (H). Har ett överraskningsslut (OBD) som är ganska förutsägbart och som verkar vilja ge en ”aha-upplevelse” fastän det inte riktigt lyckas betyda något (eftersom filmen är för kort).

Den tredje handlar om ett kompisgäng (EG) som går ut och campar i skogen (E) och visar sig vara i en hemsökt skog (H). Ett slags spöke som bara syns i kameran börjar terrorisera dom och, oh well, OBD.

Den fjärde är en slags Skype-skräckis där en tjej pratar med sin pojkvän om sina konstiga knölar på huden. Han är på väg att bli läkare… men något är kanske inte helt rätt i denna relation. Denna, ska jag erkänna, är ganska bra. Inga bokstavskombinationer. Det som händer är rätt oväntat och man måste lyssna på vad karaktärerna säger för att man ska hänga med. Gott så.

Den femte utspelar sig på nyårsafton 1998 (E) och skildrar Ett Grabbgäng (!) som ska på någon slags spooky fest i ett folktomt hus (H) där en massa bat shit crazy saker händer (OBD). Ganska bra effekter i denna, och bra om man somnat vid denna punkt, men också helt meningslös och barnslig på ett ganska ofrivilligt Scooby Doo-liknande sätt.

Vissa av de inblandade regissörer har bättre CV än andra. Mest intressant är kanske Ti West, som gjort The House of the Devil (2009) och The Innkeepers (2011) – två rätt starka titlar som bevisar att han är en skräckfilmsregissör som verkligen har alla hästar i stallet. Han har regisserat det andra segmentet – smekmånaden – som om han bara använt ena handen, medan den andra varit upptagen med något han verkligen har på hjärtat.

Överhuvudtaget är det slående hur passiv och svag V/H/S är som… tja, ”produkt”. Medan den släpar sig igenom sina två krävande timmar pendlar den oavbrutet mellan det banala, det långtråkiga, det klyschiga, det okaraktäristiska och det nästan intressanta eller det som verkar ha blivit bra nästan som av en slump (skådespelarna är överlag ganska bra, det ska jag säga, och de bidrar nog till att den fjärde och femte delen fungerar så pass bra som dom gör). Det är liksom en trög upplevelse, man försöker ha kul med det man ser men filmen är lik förbannat lång och långtråkig ändå. Man har filmat ihop något. Man tror inte att det är på riktigt och snart börjar det bli förutsägbart, varefter man börjar inse att de som ligger bakom filmen inte har ansträngt sig speciellt mycket för att ge en åskådare något. Men har man betalat för den så har man onekligen gett dem pengar.

Det mest irriterande med den är att det är en sån där ”mallig” film, som verkar tro att den är väldigt intressant, spännande, underhållande och mystisk. Egentligen är den bara lika taffligt gjord som alla dåliga found footage-filmer – V/H/S visar bara prov på att begåvning saknas att göra något av några ytterligare idéer. Jag önskar verkligen att det gick att göra något av found footage-genren men detta är det mest övertygande beviset på motsatsen hittills. Här har man försökt göra någon slags meta-found footage och man har samlat människor man uppenbarligen tycker är begåvade. Resultatet har blivit skräp.

 

6 svar på ”V/H/S

Lämna ett svar till V/H/S 2 | Videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *