Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Seeking a Friend for the End of the World

25starrating

Regi: Lorene Scafaria

Det här är en film som faller in under kategorin ”hade den varit bättre hade den varit riktigt bra”. Det är en sån där rörig film som man får lite ont i huvudet av – inte för att handlingen är krånglig, eller svår att hänga med i, utan för att filmen pendlar oavbrutet mellan ironisk komedi, seriöst drama, romantisk komedi, någon slags satir och någon slags science fiction. Filmen kör dock på som om den vet precis vad den håller på med, och den verkar inte ha tid att bry sig om man ska hänga med eller inte.

Idén är rätt klockren. En komet med det hotfulla namnet Matilda ska kollidera med Jorden och världen ska därmed gå under. Det hela är hundra procent ofrånkomligt (antar jag). Hela planeten kommer utplånas (antar jag). Utifrån denna ganska klassiska premiss är Seeking a Friend for the End of the World en komedi. Något av en romantisk komedi, rentav. Huvudpersonen Dodge (Steve Carell) har tidigare haft ett tråkigt liv med en tråkig fru och ett tråkigt jobb som försäkringssäljare. Filmen börjar med att frun, efter nyheterna om världens undergång, bokstavligt talat springer iväg från honom, medan han själv drabbas av den ängsliga verkligheten att om han inte hittar någon att dela sin sista stund med kommer han dö ensam. Han har i början av filmen 21 dagar på sig innan det är hej då för alla inblandade. Som tur är får Dodge ett brev från en gammal ungdomskärlek som vill erkänna att hon tänkt på honom, nu med tanke på jordens undergång och allt det där. Han beslutar sig  för att åka ut på en road-trip till henne, men inte efter att ett upplopp på hans gata gör att han får sällskap av sin granne Penny (Keira Knightley), en lattjo och något hispig tjej som blir nyfiken på honom och vill hänga med.

Idén – en slags romantisk komedi om jordens undergång – är det alltså inget fel på. Faktum är att det är en så pass begåvad idé att den behöver en ambitiös film för att fungera. Tyvärr är Seeking a Friend for the End of the World inte den filmen, utan en besvikelse. Det är en film man vill gilla, men den gör det svårt för sig. Den är inte usel, men misslyckad. Det är en sån där krånglig, bökig, ojämn, störig film som man liksom inte riktigt orkar med.

Man känner på en gång att filmen inte fungerar. Tanken att en komet ska utplåna planeten får aldrig fäste; fastän en sådan nyhet skulle sprida panik och depression och oanade psykologiska konsekvenser hos alla människor tycks ingen i filmen ha reagerat och alla lyckas leva sina liv som om inget hänt. Om detta ska vara en komisk poäng så lyfts den inte fram tillräckligt tydligt. Filmens första halvtimme är tvärtom förvillande lik vilken annan romantisk komedi som helst. Steve Carell är singel, hans kompisar försöker få ihop honom med nån tjej på en fest. Den marginella skillnaden är att det är ”lättare att få till det” nu när folk är mer desperata. Ytterligare detaljer utöver det vanliga är att folk på festen tar heroin (för att det är världens undergång…?) och att det uppstår lite upplopp här och var – men det hade lika gärna kunnat misstas för en utspårad stadsfestival, eller något liknande.

När sen Dodge och Penny sticker iväg ut på vägarna blir det hela till någon slags quirky road-movie med en intrig som liksom ska tuffa på och stanna upp i olika episoder: De liftar med en mysko snubbe, de träffar en av Pennys gamla pojkvänner. Någon skjuts ihjäl. De äter cannabis-hamburgare. Det är det ena med det andra, utan att man egentligen förstår varför det sker. Filmen försöker därefter övertyga oss om att Dodge och Penny är varandras äkta hälfter och dom ska i slutändan bli så galet förälskade i varandra att det måste vara ödet att just dom förenats i denna kritiska stund. Filmen pendlar oavbrutet mellan olika sinnesstämningar; i ena stunden pratar Penny med sina föräldrar i telefon och gråter – och filmen vill därmed visa oss en slags psykologisk skildring – och i andra stunden får vi ett fluffigt montage där Penny, Dodge och hans pappa (Martin Sheen, som verkar spela allas pappor nuförtiden) lagar mat och dricker vin.

Vissa skämt ska vara satiriska, typ. Dessa förstår man möjligen, men de går aldrig fram. Vid ett tillfälle blir till exempel Dodge och Penny stoppade av en polis som nitiskt ber om körkortet. Det ska vara roligt för att världen ska gå under, så varför bry sig liksom…. men det fungerar inte, eftersom åskådaren aldrig riktigt gått med på att den där kometen faktiskt kommer störta. Ytterst lite i filmen arbetar för att vi ska ta situationen på allvar. Visst, man förväntar sig inte Melancholia, men något mer än Keira Knightleys skrynkliga leende och Steve Carells rynkade, förvirrade panna måste till för att vi ska förstå.

Filmen gör inte mycket av dom två, egentligen begåvade, skådespelarna heller. Knightley tillåts spela över på ett sätt som emellanåt blir gräsligt övertydligt och manerat. Detta blir ännu värre eftersom Carell inte kan ge någon komisk jämvikt. Medan hon är hysterisk är Carell till naturen alltid lågmäld, samtidigt utan att direkt vara nyansernas mästare. Jag har klagat på det här förut – det rör sig om osäkra regissörer som inte vet hur de ska arbeta med skådespelare, och därför låter skådespelarna odisciplinerat ta över filmen.

Regissören (och manusförfattaren) heter i det här fallet Lorene Scafaria, och mycket riktigt är detta hennes första långfilm (sådana här problem hittar jag nästan alltid i debutfilmer). På ett typiskt sätt har hon fått en bra idé som hon inte haft säkra fötter nog att ge rättvisa; manuset är ojämnt och regin ganska sporadisk. Filmen hänger löst, har ingen enhetlig kärna eller något centralt spår att följa, utan vinglar spontant fram från den ena punkten till den andra, lite hipp som happ. Ibland är det lite ledset, ibland är det lite glatt. Då och då glömmer såväl Scafaria som åskådaren och karaktärerna bort att jorden ska gå under. Sista halvtimmen har filmen ingen aning om vad den ska göra så den låter ett par scener cirkulera kring popmusik. Det har sedan Lost in Translation varit ett klassiskt trick för sådana här filmer: Kan du inte hitta på ett sätt att uttrycka en känsla kan du låta David Bowie göra det åt dig.

Filmen ska ha ett E for Effort. Jag tycker verkligen om filmens själ, eller vad man ska kalla det. Men den skjuter sig i foten från början och försöker sedan springa in i mål som om allt är helt okej. En komedi om jordens undergång förtjänar mer mörker och tyngd – Melancholia går ju att se som en, slags, komedi – eller så förtjänar den mer sinnessjuk och anarkistisk humor – Dr Strangelove, någon?men det går helt enkelt inte att göra det lätt för sig och försöka föra det lagom, någonstans mitt emellan, och därmed inte komma någonstans. Jorden går under. Det är en stor idé, en både tilltalande och förskräcklig idé. En idé full av potential. Den kan göras sorglig och den kan göras komisk, för den är lika absurd som allvarlig. En sådan här film behöver inte vara exakt det ena eller det andra, men den får inte vara precis både och, eller allt på en och samma gång.

Ett svar på ”Seeking a Friend for the End of the World

Lämna ett svar till Snabbgenomgång vecka 45 « videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *