Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Bio: Äta sova dö

35starrating

Regi: Gabriela Pichler

Det är komplicerat att göra en film. Det är svårt att få en filmproduktion finansierad och det är mödosamt att iscensätta produktionen när/om medlen väl finns, med rätt skådespelare, rätt fotograf och rätta miljöerna; därutöver är det slitsamt att spela in en film, eftersom det är ett fysiskt arbete med många människor inblandade under mer eller mindre hårt tidsschema. Sist men inte minst är det krångligt att distribuera en film och det är praktiskt taget omöjligt att veta om någon kommer gå och se den. Allt detta är tre gånger så svårt om man vill göra film i Sverige.

Men för helvete, ibland händer det att det faktiskt fungerar. Av de svenska filmer jag sett som kommit dom senaste tio-femton åren kan jag räkna på en hand vilka som varit riktigt bra – alltså, inte bara okej, inte bara godtagbara, inte bara ”bra för att vara svenska” utan faktiskt som det låter, på allvar, riktigt bra – och Äta sova dö finns på högerhandens pek- eller långfinger ungefär. Det är en fantastisk film och den är bra av alla rätta anledningar. Där jag misstänker att alltför många svenska filmskapare – i synnerhet manusförfattare – får lära sig att film bara är ett hantverk, och att en film kan snickras ihop enligt konstens regler utan speciellt mycket personlig inlevelse, har regissören och manusförfattaren Gabriela Pichler sagt fuck that, tagit pennan ur munnen och bara gått och fucking gjort det. Jag får eventuellt be om ursäkt för språket i den här recensionen, men det är lätt att bli uppeldad; filmens rytm är sådär Rocky-aktigt joggandes och jabbande i luften, man vill liksom åt den där känslan den ger en, men som är så svår att sätta fingret på. Redan förtexterna dundrar på av debutfilmarens osvikliga självsäkerhet, och inte ett taktslag i filmen känns därefter fel. Det är en film med ett beat, ett personligt visuellt språk, själ och hjärta, den slår på sin åskådare men den ger också kärlek, den lämnar en däckad men upprymd, blödandes men redo att fortsätta leva.

En bra filmskapare är pragmatisk. Så är det bara. En bra filmskapare gör filmer med en handling och en stil som medlen och pengarna tillåter. Gabriela Pichler har fattat det här. Äta sova dö utspelar sig i en oglamorös ”by” ute i skånska buschen. Den är filmad med en dokumentär och närgången handhållen kamera som om Pichler och fotografen Johan Lundborg bara tagit sig dit och filmat de människor som lever där. Vädret är ett konstant gråmulet november, med skator på asfalten och svårt fotogenfärgade solnedgångar över åkrarna. Huvudpersonen heter Rasa (Nermina Lukac) och jobbar på fabrik med att paketera grönsaker. Hon är en social, jordnära brud som folk gillar och varje dag på jobbet har hon en väl ingrodd jargong med kollegorna, som tycks leva ett ungefär likadant liv som hon gör.

Rasa är omtyckt, och vi anar att hon blivit det genom att vara den hon är. Hon känner tanten som äger byns Second Hand-affär, hon känner gubbarna som äger kvarterskiosken, hon känner Leffe och och Rolf som hänger på pizzerian och inte minst känner hon sin pappa (Milan Dragisic), som hon försöker få sjukskriven eftersom hans kropp är på god väg att vara helt förstörd efter ett liv av hårt arbete. För vissa kanske Rasas liv låter som något som ligger långt under en dräglig levnadsstandard, men hon klagar inte. Inställningen hon har är uppåt och framåt – inte för att hon söker något guld eller gröna skogar, hon är tvärtom tacksam med allt hon har, utan för att hon helt enkelt är funtad så. Livet ska levas, som det sägs i filmen, annars blir det bara äta, sova, dö.

Så en dag kommer beskedet om att det ska varslas. Detta besked kommer på ett personalmöte och framförs av en skamsen fabrikschef , en lätt översminkad medelålders kvinna som nickar mycket och säger att hon förstår att det är svårt, och en kvinna från facket som mumlar något tveksamt och svårtydligt. I några veckor pågår den sociala tortyren då alla fortsätter arbeta, medan somliga dagligen får sin knäpp på axeln av en lieman i slips och skjorta.

En av dessa blir Rasa. Ingen förklarar varför. ”Det är ju inte alltid rättvist” säger den där VD-kvinnan som nickar mycket med huvudet. Det är ingen i filmen som på något uppenbart eller övertydligt sätt behandlar henne som ”invandrare”; man får rentav känslan att hon inte blivit en invandrare förrän hon förlorat jobbet. Rasa hamnar på Arbetsförmedlingens coachprogram och försöker hitta ett jobb på alla sätt hon kan. Detta, kan man väl säga, blir inte direkt lätt.

Här är det viktigt att poängtera att Äta sova dö, även om det kan missförstås på det sättet, inte alls är någon socialpornografisk depp-film. Ingenstans i filmen finns en känsla av att Pichler försöker pracka på en något ideologiskt budskap eller en färdigpaketerad tolkning. Skildringarna av bruksorten, fabriksarbetet, samspelet mellan människorna och Arbetsförmedlingen är exakta och naturalistiska, och kommer vara som en déja vu för alla – det vill säga de flesta – som haft något att göra med dessa enheter. Det är inte som när Ruben Östlund är rentav sadistisk mot åskådaren i filmer som Play och De ofrivilliga, för att visa att Såhär Ser Sverige Ut (som om han själv inte var medborgare); Äta sova dö har flera piniga, sociologiska scener där karaktärernas mänsklighet skaver mot samhällets spelregler, men när åskådaren sitter och tittar på pinsamma rollspel av coacher på Arbetsförmedlingen så är publiken också närvarande i vad som händer. Det vi ser är verkligheten som den är, inte ett experiment över den.

Jag brukar ofta klaga på att filmer med realistiska anspråk aldrig känns som att de handlar om riktiga människor i någon slags verklighet, i synnerhet i svensk film. Här får jag naturalism så det räcker och blir över. Äta sova dö har ett manus skriven rakt ur hjärtat och varje ord sitter där det ska, den är regisserad med en organisk känsla för hur saker på film blir kännbara och trovärdiga, alla skådespelare förstår vad de håller på med och, se där, som alla filmer som gjorts rätt så flyter den, för att sedan lyfta.

Jag har i den här recensionen inte nämnt alla olika dimensioner i filmen, och alla sätt man kan tolka den på. Detta för att jag då skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag påpekade tidigare att den inte har ett ideologiskt budskap eller någon färdigpaketerad tolkning, men med det menar jag inte att den är naiv. Den innehåller många fantastiskt välformulerade scener där etnicitet- kön och klassperspektiv hamnar i ett riktigt fokus och ställs på sin spets på sätt tagna ur verkligheten (som när Rasas pappa blir arg på en mörkhyad man och kallar honom ”svartskalle”). Men filmen gör ingen ”poäng” med dom här scenerna. Den gör bara vad all konst ska göra; den håller upp en spegel mot sin åskådare och visar publiken världen som den ser ut i den här konstnärens ögon. Äta sova dö är ett kärleksfullt hatbrev till svensk byråkrati, det svenska klassamhället och dess kuvade medborgare som – såsom man påpekar i filmen – inte är som fransmännen direkt, och håller på och släpper lös kor när de ska protestera. Det är en film som har mycket kall mellanmjölk i kylskåpet.

Det är också en vacker film. Rasas berättelse ackompanjeras av flera rent visuella sekvenser där hon cyklar våldsamt längsmed landsvägarna, går omkring och slår i luften med en pinne, eller står vid en högbenägen kulle och spejar ut över de skånska åkrarna. Här, tror jag, i dessa sekvenser, finns filmens hjärta. Vad gör Rasa när hon inte jobbar? Vad gör hon när hon inte äter, inte sover? Hon är inte död, alltså lever hon. Men vad tänker hon på? Vad gör hon? Ingenting, tycks det. Som en rastlös utanförvarelse som ändå har närhet av de hon håller nära, som ändå är nöjd med livet, tycks det, som ändå känner någon slags harmoni. Ändå står hon och kisar mot solnedgången som om det finns något annat där ute någonstans, hon kanske bara måste lyckas förstå att hon faktiskt tänker den tanken.

7 svar på ”Bio: Äta sova dö

Lämna ett svar till Dröm vidare | Videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *