Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Sleeping Beauty

25starrating

Regi: Julia Leigh

Sleeping Beauty påminde mig om mina känslor för den uppmärksammade grekiska filmen Dogtooth. Det är en väldigt välgjord film, och den ser väldigt bra ut, men den blir aldrig riktigt så bra som den ger sken av att vilja vara. Båda filmerna är uppseendeväckande och spelar på åskådarens obehagliga känsla av voyerism; Sleeping Beauty är lite bättre än Dogtooth, för den är inte lika sensationalistisk och den lämnar fler frågeställningar öppna, men den har i grunden samma problem: Den börjar bra men den nöjer sig, symptomatiskt nog, med att bara visa upp sig.

I filmen ser vi Lucy (Emily Browning). Jag betonar ordet ser här; vi möter henne aldrig. Hon läser på universitet och jobbar deltid på ett kontor och som servitris. Miljöerna är sterila. Hon lever ett liv i en Roy Andersson-verklighet. Glädje och kommunikation mellan människor existerar inte. Att barer och kontor inte ser riktigt så ut i verkligheten har förstås inget med saken att göra; det är interiörer som uttrycker dessa platsers själsliga död så att de inte kan frångås. Lucy skaffar sig ett tredje deltidsjobb: Åt en ”eskortfirma” låter hon sig bli nedsövd och lagd i en stor säng där rika pensionerade män får göra vad dom vill med henne. Organisationens dam, alla såna här organisationer har ju en sådan, förklarar för herrarna att den enda regeln är ”ingen penetration”. De flesta förklarar att det inte är något problem eftersom dom ändå är impotenta.

När Lucy vaknar är det som ur en lång natts sömn – vi kan notera titeln – och hon minns ingenting. Vad hon tänker och känner inför detta ”kneg” får vi inte veta eftersom hon är nästan helt uttrycklös och passiv inför sin omvärld. Vi i publiken tvingas alltså in i ungefär samma position som en porrfilmspublik; vi kan bara betrakta henne utifrån. Ibland är hennes uttalanden till människor kryptiska. Ibland beter hon sig nästan ”normalt”. Hon ger inte sken av att ha några problem med sitt liv. Hon ger å andra sidan inte sken av mycket alls, annat än en definitiv rörelse, en liksom ofrånkomlig vilja att fortsätta leva fastän hon inte verkar ha något mål.

Filmen är skriven och regisserad av Julia Leigh; hon har tidigare skrivit romanen som låg till grund för den minnesvärda The Hunter. Detta är hennes långfilmsdebut och man märker att hennes ambitioner går hand i hand med hennes insikter om filmmediet: Rent visuellt är filmen totalt genomarbetad – Fotot består av nästan hundra procent helbilder, en del försiktiga panoreringar men inga zoomningar, inga närbilder, inga klipp mellan ansikten. Scenerna är minutiöst inramade  och får en att oundvikligen tänka på Haneke (och nämnda Roy Andersson). Vissa poänger känns också uppenbara – precis som till exempel Jean-Luc Godard gjorde i mästerverket Två eller tre saker jag vet om henne antyds det att vilket jobb som helst till någon mån är prostitution och precis som i flera av Hanekes filmer fungerar åskådaren som medbrottsling; Lucy blir medvetet objektifierad och presenterad för åskådaren att betrakta utan vidare vägledning.

Men problemet med filmen är att den inte når fram till en tillfredsställande punkt, rent konstnärligt. Eftersom inga realistiska konturer ges till filmens värld så måste åskådaren utgå ifrån att världen är hypotetisk; och att Lucy egentligen också är en hypotetisk karaktär. Allt vi ser ser vi för sakens skull, för att ställa frågor, för att filmen vill att vi ska se något. Men, precis som i Dogtooth, ställer filmen upp denna hypotes tidigt och mycket av filmen kommer inte längre än vad den skulle gjort om den varit en kortfilm.

Detta blir i synnerhet tydligt i dom sekvenser där Lucy verkar reagera på sin situation – hon faller till exempel i gråt inför en döende ”vän” och måste vid ett tillfälle spy ”på tal om ingenting” – och även i gestaltandet av hennes vardagsliv (hon har ingen förståelse för de rumskamrater som vill att hon ska betala hyran, och när hon går ut så bjuder hon redan ut sin kropp, mer eller mindre som byteshandel, till att börja med). Detta föreslår att det finns en psykologisk förklaring till att Lucy är som hon är. Det kanske det gör, men i så fall spelar filmen två spel samtidigt.

Jag nämnde, när jag skrev om Doogooth, att om en karaktär slår sig själv i ansiktet med ett par hantlar och sen står och ler, ja då kommer det givetvis se äckligt ut. Om Sleeping Beauty kan man säga att det inte är konstigt att en karaktär mår dåligt om hon ”arbetar” som Törnrosa-prostituerad. Det behöver man inte se själva filmen för att förstå, och det är dess krux.

FREDRIK FYHR


Sleeping Beauty släpps på DVD 7/3.

5 svar på ”Sleeping Beauty

Lämna ett svar till Snabbgenomgång, vecka 11 « videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *