Han sitter där han sitter, Cage. Bakom ratten av en truck eller så, utanför ett quickstop ute ingenstans. Han har fickpluntan i ena handen och i andra har han en mobil där han förklarar för någon att ”I need money, man!” – ”I can’t help you” säger rösten i andra änden, som vore han regissören till en bättre film, och lägger på.
Cage får därefter finna sig i att vara i Between Worlds. Han lunkar in på macken där han hittar en kvinna (Franka Potente) som tycks bli överfallen av en sluskig man inne på toan. Efter att ha sparkat ner mannen förklarar kvinnan upprört att han förstört allt – hon är nämligen synsk, och hennes enda sätt att få kontakt med andra sidan är att bli strypt.
Ni vet.
Informationen passerar ungefär som om den vore närapå normal, vilket den kanske är här ute i ruinerna av ett Red Rock West. Cage gängar snart med synska damen, för han har inget bättre ställe att vara på. Efter att tillsammans ha räddat hennes dotter (Penelope Mitchell) från döden efter en MC-olycka blir de nästan som en liten familj. Ja, förutom att dottern slinker runt utan kläder – eller med de kläder hon nu har på sig (det är inte så stor skillnad) – och ger Cage kåta blickar.
Kanske man kan undra varför, kanske det inte spelar roll. Men faktiskt så är dottern inte dottern längre – hon har blivit övertagen av en ond ande. Och inte vilken ond ande som helst, utan anden till Cages döda fru, som tidigare omkommit med hans dotter i en brand. Anden verkar inte förvirrad över att befinna sig i en ny kropp – istället är hon mycket sugen på att förföra sin gamle hubby, och även se till att Potente inte kommer i vägen.
Ni vet.
Jag vet inte om Between Worlds är den konstigaste film som Nicolas Cage någonsin varit med i – vem kan avgöra? Han var tydligen med i sex filmer bara år 2018. Detta är en, Mandy är en annan. Den filmen känner du till om du känner till den – mina fem cent är att det är en dålig film, men fantastiskt välgjord. Between Worlds är egentligen en OK film, bara oerhört dåligt gjord. Cage får liksom inte till det hur han än gör, verkar det som.
Manuset (av en gryende auteur vid namn Maria Pulera, som också regisserat och producerat den här filmen) är vad som skulle kunna ligga till grund för det som är okej – kanske det till och med kunnat bli en lite bra b-film av Between Worlds, någon slags knasig, småporrig gotisk historia som är bra just på grund av hur ”out there” den är. Den som orkar försöka se efter vad den här filmen försöker göra, inte vad den är, noterar kanske en och annan stark flört med ”Twin Peaks”, med ett knappt hörbart ”tema” signerat Angelo Badalamenti.
Tar man in Cage för en ”out there”-film så får man ju dock mer än man ber om. Jag har hört det sägas – och jag håller med – att han är fantastisk så länge personerna som gör filmen vet vad de har att göra med. Between Worlds är visserligen till att börja med otroligt amatörmässigt gjord – inte en enda tagning har någon som helst teknisk eller estetisk finess, tonmässigt låter varje replik helt åt fanders, och när folk ska vara döda så andas de klart och tydligt – men det är också en film som kapitulerar helt under hela Cages vikt. Naturligtvis tycks han ha improviserat den ena konstiga repliken efter den andra och filmen är packad med lika många bisarra utspel som obegripliga antiklimax där man undrar, nästan sekund för sekund, vad man nu har framför ögonen. Återigen får vi se karln gråta i kalsongerna och ha sex medan han ropar ”Wo-hoo!” Vid ett tillfälle har han faktiskt sex med ett spöke, samtidigt som han läser högt ur diktsamlingen ”MEMORIES by Nicolas Cage”, en titel som helt skamlöst stirrar oss rakt i ansiktet.
Jag försöker ändå undvika att ramla ner i ”peka på Cage och förklara hur löjlig han är”-jargongen som lätt uppstår när man ska ta sig an en (till) av denne schamans dussintitlar. Det förstör festen för Franka Potente och Penelope Mitchell, om inte annat, som med total givmildhet ger två prestationer som vi hade kunnat notera var helt utmärkta, hade det inte varit för strålkastaren som filmen har på Cage, som till sist bränner sönder all tänkbar potential. Mitchell är i synnerhet nämnvärd, då hon klarar kraftprestationen som är att gestalta två personer samtidigt – nästan helt utan kläder, dessutom. Men allt vi kan göra är istället att skratta åt det skrangliga spektaklet.
FREDRIK FYHR