Det finns en och annan bra sak i All Eyez on Me, men inte tillräckligt många bra saker för att göra en hel, bra film. Det är en biopic om Tupac Shakur, och den lämnar alla stenar orörda när den går längs genrens välbekanta stig – vi har en förutsägbart begåvad, porträttlik skådespelare i huvudrollen. En för lång speltid. En vilja att ”få med” så mycket som möjligt i artistens liv, varpå allt vi ser är diverse händelser efter varandra, snarare än en specifik berättelse om något särskilt. Tidstrogna detaljer och internskämt för fansen. Dokumentära bilder på slutet, och texter som förklarar hur många album artisten sålde och att hans mord fortfarande är ouppklarat. En gång i tiden var den här typen av biopics filmer som i allmänhet gjordes direkt för TV, för deras former passade formatet (ge oss något att titta på, och händelser att avverka, men det behöver inte ha något vidare djup), men nuförtiden krängs de för biografvisning.
Om du inte vet något om Tupac kan du läsa en Wikipedia-artikel och använda fantasin – eller se All Eyez on Me, men det rekommenderar jag inte; det tar mer tid, och kostar pengar. Bilderna du har i ditt huvud är dessutom säkert bättre än de som finns i filmen, som verkar följa samma Wikipedia-sida. Först hände det, sedan hände det. Om du, å andra sidan, är med i Pacs fanclub så kan jag tänka mig att filmen är lite grann som en religiös ceremoni – vi får här gå igenom hela hans liv, från uppväxten hos Black Panther-morsan (Danai Gurira) på 70-talet tills natten i september 1996, då han vid tjugofem års ålder sköts ihjäl i Las Vegas.
”Gå igenom” är nyckelordet. I synnerhet början av filmen är hutlöst hoppig – vi börjar 1995, när Tupac sitter i finkan efter en våldtäktsdom; en journalist vill höra hans livs historia och vi hoppar tillbaka till 1971, när hans mamma kommer ut ur fängelset, gravid med honom; sedan klipper vi hastigt tillbaka till 1995, sedan är året 1977 en liten stund, sedan 1982 och så whoops, 1987. Det är en av de plottrigaste inledningarna till en film jag någonsin sett. Att Tupac växte upp med en benhård aktivistmorsa (och en militant styvpappa efterlyst av FBI) är jättespännande saker, men All Eyez on Me har så mycket på agendan att den inte ids vara något särskilt.
Faktum är att det var längesedan jag såg en film som kändes så formlös och oredigerad – värst är den i början, och den förblir groggy under åtminstone första timmen. Tupac är en stjärna i skolan i en scen, i nästa bråkar han med sin mamma. Därefter är han tjenis med Jada Pinkett (Kat Graham). Plötsligt säger han att han ska åka till Kalifornien. Hux flux står han i ett vardagsrum på andra sidan USA och rappar för Lauren Cohan (The Boy) som inte har några repliker och som bara är med i denna enda scen. Några minuter senare är han på turné. Hux flux är han tillbaka, och noterar i förbifarten att hans mamma börjat droga. I nästa scen har han ett skivkontrakt, etc.
Men, OK, vid det laget regissören Benny Boom på detta sätt snabbspolat oss fram till punkten då Tupac är en världsstjärna (vilket också sker utan någon mer komplex förklaring, liksom allt annat som händer i filmen) så lugnar den åtminstone ner sig med hoppen, för håller den på i den här takten så är Tupac snart död och filmen slut. Mest tyngd… förlåt, jag menar längst scener, får vi under 90-talsåren när Tupac är på topp. Han gör en skiva, sedan en till. Han spelar in en film, Juice, sedan en till, Above the Rim. Han blir utsatt för ett mordförsök. Han åtalas för sexuellt utnyttjande. Han hamnar i fängelse. Han byter skivbolag och hamnar hos Death Row Records, som av allt att döma verkar vara någon slags maffiaorganisation frontad av platinasäljande skivor. Han är sur på Biggie (Jamal Woolard). Han festar med nakna rumpor som kameran ibland avslöjar tillhör verkliga människor vars namn vi aldrig får veta. Plötsligt är Tupacs mamma fri från droger. Någonstans – jag vet inte hur – har han blivit ihop med en brutta vid namn Kidada (Annie Ilonzeh). Han försöker bryta sig loss från Death Row – och Kingpin-liknande bossen Suge Knight (Dominic L. Santana) – men får nöja sig med att leda bolagets expandering på östkusten. Han gillar inte Snoop (Jarrett Ellis) heller, det är filmen noga med att poängtera i några scener. Han hamnar i ett bråk i Las Vegas, för att några snubbar snott något från några andra snubbar. Hederskod på det, förklarar han för Kidada. Han hänger med Suge för en vendetta-cruisning i samma veva, varpå någon har ihjäl honom i slow motion.
Utöver faktumet att detta händer så innehåller filmen ingenting. Vi får inte veta varför något av det här händer. Det verkar inte betyda något särskilt. Tupac spelas av en yngling vid namn Demetrius Shipp Jr. – han är porträttlik och begåvad, men han har heller ingen rollfigur att arbeta med. Tupac beter sig på ett sätt i en scen och på ett annat sätt i en annan, det finns ingen kontinuerlig linje mellan beteendet som formar en enhetlig människa, bara tomma manér. Tupacs koppling till medborgarrättsrörelsen, de politiska och filosofiska motsättningarna i hans budskap som artist, hans monumentala framgångar, hans syn på gangsterkultur, överhuvudtaget vad som var så viktigt med att han levde och dog på denna planet, eller vad som ens var grejen med hans musik. Filmen tar tag i dessa frågor till noll procent.
Med det sagt så är det alltså ingen värdelös film. Den har två fina saker, och en avgjort dålig. Den dåliga saken är regin, av denne Benny Boom, som trots sitt bo(o)mbastiska namn lämnar mer att önska. Mister Boom, ser jag på IMDb, har tidigare regisserat en massa musikvideor (samt direkt-till-VOD-skvalfilmen Wild for the Night som jag faktiskt hade tänkt recensera för en outlet-onsdag innan den slank iväg från schemat) och det märks tyvärr att han inte är speciellt begåvad. Scener pågår plågsamt länge, de saknar helt ton och karaktär och skådespelarna beter sig som klumpar av oformad lera. Det kanske är förutsägbart att anklaga en person vid namn Boom för att vara tondöv men det här känns som en film som egentligen inte är regisserad av någon, kameran verkar bara ha varit påslagen medan skådespelarna fått lösa allt på egen hand – och det är i bästa fall. I de värsta fallen leder Booms tondövhet till ofrivilligt komiska stunder, som i scenen när Tupac förklarar att han såg någon bli mördad när han kom till Kalifornien, ”redan första dagen”. Detta sker medan han går upp för trappan till sin nya lägenhet – på väg upp blir en man ihjälhuggen av en kvinna, i förbifarten, så spontant (och till hälften utanför bild) att det påminner om något ur en gammal spoof-film från 90-talet, typ Ghetto Blaster (1996).
Demetrius Shipp Jr är den ena bra saken med filmen – han fångar det dynamiska och karismatiska i Tupac, en kultfigur som till och med när han sviks av manuset är stark nog i sig för att vilja följa. Det är en sanning med modifikation – när vi får se den ritkiga Tupac snacka i eftertexterna faller ridån tungt på filmen för det påminner oss om hur långt borta denna film är från att verkligen göra något av hans karisma – men det går att säga att även en dålig Tupac är en Tupac.
Den andra bra saken med filmen är klippningen, som paketerar filmen snyggt, hittar sätt att dansa runt Benny Booms dåliga personregi och ger filmen en rytm som gör den sebar om än inte sevärd; precis på gränsen (åtminstone för mig) till tråkig, men inte riktigt under den. Klippningen lägger ett proffsigt hantverk över ett amatörmässigt, och effekten är lite märklig – det anonyma och färglösa i Benny Booms regi omvandlas till en slags rå, primal charm; det är så platt att det kan betyda vad som helst, och så utan lager att det på något sätt gör att man fortsätter titta, som man tittar på ett fotografi och sedan ett annat.
Men ingen vill gå och se en film bara för att den har bra klippning, förstås. Trots fläckar av skönhet är All Eyez on Me en överlag dålig film. Mister Boombastic borde ha gjort en biopic om Shaggy istället, det hade legat mer i hans ambitionsnivå.
FREDRIK FYHR
ALL EYEZ ON ME
Originaltitel; land: All Eyez on Me; USA.
Urpremiär: 14 juni 2017 (Belgien).
Svensk premiär: 16 juni 2017.
Speltid: 140 min. (2.20).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Demetrius Shipp Jr, Danai Gurira, Kat Graham, Hill Harper, Annie Ilonzeh, Lauren Cohan, Keith Robinson, Jamal Woolard, Dominic L. Santana, Cory Hardrict, Clifton Powell, Jamie Hector, Deray Davis, Chris Clarke, Ronald Brooks, Jarrett Ellis, Erica Pinkett, Rayven Symone Ferrell, Chanel Young, Grace Gibson, Brandon Sauve, Josh Ventura, Michael Twombley, Hamid-Reza Benjamin Thompson, Ryan Roets, Bruce Davis, E. Roger Mitchell, Tom Thon, Deshawn Wayne, Jermaine Carter, Cairo Moor, Marley Battle, Bleu Davinci, Azad Arnaud, Harold House Moore, Young Noble, Sean Baker..
Regi: Benny Boom.
Manus: Jeremy Haft, Eddie Gonzalez, Steven Bagatourian.
Producent: L.T. Hutton, David Robinson, James G. Robinson.
Foto: Peter Menzies Jr.
Klippning: Joel Cox.
Musik: John Paesano.
Scenografi: Derek R. Hill.
Kostym: Francine Jamison-Tanchuck.
Produktionsbolag: Morgan Creek Productions, Program Pictures.
Svensk distributör: SF Studios.
Finans; kategorier: Filmproduktionsbolag och ltd-bolag i samarbete; biopic, drama, musik, crime, flashback-narrativ, uppgång och fall-intrig.
Betyg och omdöme: Medel – biopic som enligt formalia iscensätter kända händelser i huvudpersonens liv utan att ge dem någon särskild emfas, varken i personregin, estetiken eller manuset; dålig, formlös regi ger ytterligare tonlöshet till hela filmen, som dessutom pågår i väldigt lång tid utan röd tråd eller tematisk poäng. En del tekniska saker är bra, likaså några skådespelare, men helheten är misslyckad.