Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Guardians of the Galaxy var nog en för bra film för Marvel att kunna hantera. En film för genuin för sin egen kontext – det vill säga en Marvel-film. Som behöver uppföljare.

Jag var inte den som höjde den till skyarna, men i vår tid av mekaniska produkter och självförsörjande halvfilmer så hade den något så ovanligt som spontanitet – den hade skämt som var roliga för att de var oväntade, och en ton som var avsmittande för att den var avslappnad och säker i sig själv. Den gav till och med karaktärerna lite äkta mänsklighet, även om mycket lite gick att ta på allvar.

Så om Guardians of the Galaxy Vol. 2 varit en uppföljare till Doctor Strange eller Captain America hade det varit mindre förvånande och känts mindre synd. Det är redan filmer som inte behöver vara mer än de är – du vill se Doctor Strange, du ser en film med Doctor Strange. Du vill se Captain America, se Captain America. Hollywood verkar nu existera i en filmhistorisk slutdestination, där alla filmer är Lego-filmer, manifestationer av sig själva, filmer som kan skapa reaktioner men aldrig reflektioner; allt du behöver göra är att betala en biljett och dyka upp, för du gillar det ju, vare sig det nu är Captain America eller Doctor Strange.

Och nu har även Guardians of the Galaxy blivit ”Guardians of the Galaxy”. Det går att jämföra med en utrotningshotad vild tiger som vi mot alla odds funnit livs levande ute i vildmarken – ett sällsynt specimen av någon unik djursort som i en skövlad värld ändå lyckats leva i frihet. Om Guardians of the Galaxy var det djuret så är Vol. 2 en tripp till zoo:t. Jo, det är samma tiger tekniskt sett, men nu är den tillfångatagen, och vi ser den i trygghet, på andra sidan en tung glasruta. Poängen är att vi betalat en biljett, och vi kan bara se tigern på just det här zoo:t och vi vill ju trots allt bara se tigern, inte på något sätt uppleva den.

Man vet alltså att Guardians of the Galaxy blev populär på grund av sin humor och sin 70-talsmusik, så i uppföljaren försöker man ge oss den. Tänk dig ett parallellt universum där Star Wars (1977) inte hade fått uppföljaren Rymdimperiet slår tillbaka (1980) utan bara någon sketen Star Wars II, en till ripoff av det slag som kom i drivor i slutet av 70-talet. Vi får ”samma” humor serverad, och vi förväntas skratta igen. Vi får ”samma” musik, i ”samma” montage, och vi förväntas digga allt igen.

Men, det är det där med spontanitet. De där sakerna var vad som gjorde Guardians unik, och ”samma” är omöjligt. ”En gång till” kommer bara göra att originalet känns ännu starkare. Vol. 2 är inte nödvändigtvis en dålig film, men vad finns kvar av den när man konstaterar att den inte är lika bra som sin föregångare?

Typ inget. Det är en uppföljare. Den har ett par roliga ögonblick, men i grunden är det en film som inte är bekväm i sig själv – visuellt storslagna effekter, och den goda viljan från förra filmen, gör så att vi inte omedelbart tänker på Ghostbusters II (1989) eller Men in Black II (2002) men det är egentligen sådana uppföljare som Guardians Vol. 2 ska jämföras med.

Förutom sin generella lunchlåde-feeling så är också berättandet korrumperat av faktumet att det här är en ”Marvel-film”, där föregångaren kändes som en film som bara råkade vara producerad av Marvel. Den första filmen fungerade till stor del för att den lekte med vad Joseph Campbell kallade för ”avfärden”, det vill säga punkten då hjälten lämnar sin trygga punkt och far iväg på äventyr – i det här fallet var Peter Quill (Chris Pratt), den självskapta rymdhjälten Star-Lord, och därmed extremt ”jordisk”, en opretentiös person som hela publiken kunde identifiera sig med, och anledningen till att vi kunde njuta av rymdäventyret samtidigt som vi kunde peka på det och skratta åt ikonografin.

Det avståndet finns inte i Guardians Vol. 2, och en stor del av poängen har därför gått förlorad. Nu ska vi bara ta Star-Lord, trots sitt töntiga namn, som vilken figur som helst i vilken filmserie som helst. Allt ska nu tas på allvar, även om humorn som sagt skenbart fortfarande tar stor plats. Det är därför den ofta ekar falskt. När den går att uppfatta överhuvudtaget – just för att vi förstod balansen kunde första Guardians vara både rolig och hyggligt spännande. Eftersom att uppföljaren inte tillåter vårt ironiska avstånd blir humorn den här gången tondöv, ofta kommer dåliga skämt och hugger av alltför allvarliga saker, eller vice versa. Det finns många sneda ögonblick här – som när en skurk filmen igenom hånas för sitt töntiga namn, vilket är roligt fram till punkten då han sadistiskt förintas i en explosion innan en sista förnedring – och jag kan inte minnas att de fanns i den första filmen.

Ojämnheten återkommer i intrigen, som är luddig och överbefolkad. Det finns för många figurer i filmen och alla är för angelägna om just sina problem. Manusförfattaren och regissören James Gunn försöker väva ihop dem med en tematik om familjeband, och behovet av att se tillbaka och läka gamla familjesår, men det håller inte. Mest av allt borde vi bry oss om vår vän Star-Lord, som skeptiskt närmar sig ett återförenande med sin biologiske far, någon slags mysko halvgud vid namn Ego (en alltid bra Kurt Russell). Att säga att Ego, som lever på sin alldeles egenskapta planet, har en flummig hemlighet är bara förnamnet.

Tyvärr hinner vi inte få veta så mycket om hur den fungerar, eller vad den innebär. Den är rätt hafsigt avslöjad, inte speciellt intressant, och liksom filmen i övrigt varken rolig eller gripande, även om den försöker vara både och. Den tar också lika lite eller mycket plats som storyn om den färglösa Gamora (Zoe Saldana) och hennes ansträngda relation till sin våldsamma syster Nebula (Karen Gillan), som ser ut att vara en superskurk ett tag, men sen så äh, typ inte ändå eller jag vet inte. Samma sak med emotionellt förvirrade icke-tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper) och krigarpitten Yondu (Michael Rooker) och hans gamle chef Stakar Ogord (Sylvester ”är med i två scener” Stallone, redo att göra dig Judge Dredd-nostalgisk) – typ vänner, typ fiender, vi har inte riktigt tid att bestämma oss. Helt klart är Ayesha (Elizabeth Debicki), ledaren för ett gäng gyllene övermänniskor á la Rymd-Egypten, ond på riktigt, eller åtminstone tjurig… tyvärr också superfjantig. Gunn hade kunnat ta bort åtminstone dessa guldfjompar och kunnat mejsla ihop en bättre film.

Istället klipper han mellan sekvenser – klumpigt och taktlöst, detta är filmens allra mest ödesdigra inslag – så att det hela tiden känns som att vi bläddrar mellan minst två olika filmer som inte delar en gemensam ton. När Gunn överbelamrar varje figur med en agenda, och varje del av berättelsen med för mycket tematik, och nästan varje ny scen med en ny twist innan vi hinner smälta den förra, då blir det väldigt mycket ”jaha, okej, men vänta, nevermind, men vad är det här, jaha, okej, men vänta…!”

Om man anstränger sig för att ta filmen på allvar, det vill säga, och om man bemödar sig med att ge filmen en chans att berätta sin berättelse. Som producentfilm verkar den hemskt säker på att publiken kommer att älska den oavsett vad – det är ju ”samma” figurer som i ettan, tekniskt sett, och ”samma” musik och ”samma” humor, som sagt, och effekterna ser svindyra ut och tempot är för all del högt och det finns en massa buller, bång, skrik och skämt om Drax’ bajskorvar. Jag tror att filmen kan vara mycket kul, om man verkligen vill att den ska vara kul. Själv föredrar jag att syna bluffar.

FREDRIK FYHR


GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Originaltitel; land: Guardians of the Galaxy Vol. 2; USA.
Urpremiär: 19 april 2017.
Svensk premiär: 26 april 2017.
Speltid: 137 min. (2.17).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 8K; DI 4K/DCP, DCP-3D/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Michael Rooker, Karen Gillan, Pom Klementieff, Sylvester Stallone, Kurt Russell, Elizabeth Debicki, Chris Sullivan, Sean Gunn, Tommy Flanagan, Laura Haddock, Aaron Schwartz, Hannah Gottesman.
Regi: James Gunn.
Manus: James Gunn.
Producent: Kevin Feige.
Foto: Henry Braham.
Klippning: Fred Raskin, Craig Wood.
Musik: Tyler Bates.
Scenografi: Scott Chambliss.
Kostym: Judianna Makovsky.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Marvel Studios.
Svensk distributör:  UIP/Universal.
Finans; kategorier:  Storföretag; action, science fiction, fantasy, franchise.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – Påkostad uppföljare som kalkylerat försöker återskapa originalets karaktär, fastän den är fundamentalt ospontan och inte längre innehåller en ironisk, utifrån-kommenterande synvinkel; resultatet är en relativt vanlig rymdfantasyfilm med mycket effekter och rappt tempo; intrigen är dock spretig i upplägg, grötig i innehåll, underutvecklad i karaktärsporträtt och överlag långsökt som uppföljare, med svagt formulerad tematik om familjeförsoning.

Ett svar på ”Guardians of the Galaxy Vol. 2

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *