—————————————————————————————————–
Regi: Todd Haynes
Kärleksberättelse om ung kassörska och gift äldre kvinna.
Man brukar säga att kärlek inte är som på film – men det är ju inte sant. Den fruktansvärda sanningen är att kärlek är precis som på film, eller rentav värre, och jag tror folk säger sådant för att de vill kunna hålla det på avstånd. Kärlek slår till vid första ögonkastet – man är kanske bara inte medveten om det på en gång – och om kärleken går åt skogen vill man inte minnas det. På film kan vi åter uppleva det första ögonkastet, och vi tvingas se skönheten och smärtan i kärlekens sanning, utan att förnuftets tragedi kommer in och stör.
Förnuftets tragedi – eller den eviga konflikten mellan samhälle och individ, norm och frihet, kärlek och ansvar. Todd Haynes återskapar minutiöst ett vykortsvackert 1950-tal, skådat i förbifarten av Therese (Rooney Mara) i baksidan av en taxi som far i slow motion över ett Madison Avenue i snö. Just när vi tycker att bilden är för skön för att vara sann klipper han till närbilder på fina modellfigurer kring ett tyst tuffande leksakståg. Klippet ger dubbel mening – dels viskar Haynes att han vet om att det här är en film, polerad romantik, idealiserade känslor. Men också: Samhället är syntes, en kuliss, resultatet av sociala spelregler – på insidan, i den där taxin, brinner Therese. Hon tänker på Carol (Cate Blanchett). De har ett hemligt förhållande, som alla naturligtvis känner till. Och vi vet genast att det gått åt helvete.
Med ekon av Haynes husgud Douglas Sirk, och inte minst inramningen från David Leans mästerliga Kort möte (1945), börjar en extremt skickligt berättad historia som zick-zackar mellan perspektiven i en drömsk flashback – ett färgat av den blöta, kalla kylan av sorgsna hjärtan, en delikat målad bild som sedan minutiöst hackats sönder av sylvassa skalpeller.
Jag måste stanna en stund vid det visuella. På bio har filmen en kvalitet som inga bilder eller klipp online kan göra rättvisa. Man märker genast att filmen har något så abstrakt som visuell textur. Scenografin är minutiös, fotot perfekt, ljussättningen otroligt förförisk, musiken (av Carter Burwell) kittlande, filmen är dunkel, blå, eldröd och varm. Man sjunker in i filmen som i ett förföriskt kärr – man kan nästan ta på den. Det är en effekt i sig, och jag kan bara minnas att jag upplevt något liknande när jag såg den underbara Gentlemen. Jag läser sedan att Haynes gjort Carol på 16 mm-film (extremt lo-fi) och ger ifrån mig ett stön av beundran. Inte konstigt att filmen känns som ett murrigt glöggmys i vintermörkret – bilden är organisk och naturligt förstorad tills grynigheten får en att tro att bioduken blivit nopprig. Jag vet att Carol, liksom Gentlemen, inte kommer att fungera lika bra på TV i ett distraherande vardagsrum som på en stor bioduk i mörkret. Säkert kommer många att missa den när den går på bio – en oåterkallelig miss, för denna film är oförglömlig i sin rätta natur.
Men det är inte bara den svårförklarliga texturen som är visuellt imponerande. Filmens bildspråk är ofta så effektivt att det berättar Thereses och Carols historia bättre än dialogerna och de tekniska händelserna. Visst är Blanchett utmärkt, visst är Mara utmärkt, de är ju utmärkta skådespelare. Men de agerar också marionetter i Haynes dockskåp – det blir ofta så när stora formalister arbetar, och Haynes har varit här förut, om inte i det specifika Sirk-landskapet (Far From Heaven, 2002) så i det fantastiska visuella berättandet (Safe, 1995) eller bara i det rent visuella (I’m Not There, 2006). Vi förstår karaktärerna, men de är också syntetiska – filmen är en film, men den når in på någon djupare nivå som är svår att bli klok på.
När jag benar ut intrigen för mig själv finner jag den förbluffande enkel – Carol är en lite till åren kommen kvinna, med tidens typiskt eleganta och hedersbetonade grace; hon ligger i skilsmässa med sin man Harge (Kyle Chandler) som hon har en liten dotter med. Fasaden är societetens mingel och de borgerliga middagarna med svärföräldrarna, men egentligen har Carol alltid levt ett emotionellt dubbelliv – mer än Harge är hennes äldsta kärlek Abby (Sarah Paulson), numera ex och trofast väninna, och när hon i melankoli julhandlar på ett av Manhattans stora varuhus (kanske Macy’s) ser hon att kassörskan tittar på henne. Eller, den ena kroken kopplar den andra. Det är Therese. De ser varandra. Det sker.
Therese är ung, bor i en halvskitig etta, går på fester där hon är omringad av ambitiösa och självupptagna unga herrar som bara har livets besvikelser att se fram emot. Hon vill inte jobba som kassörska, såklart, där den sura chefen tvingar henne att arbeta med en förnedrande tomteluva. Men hon vet å andra sidan inte vad hon vill. Hon vill vara andra till lags. ”Hur ska jag veta vad jag vill om jag bara säger ja till allt hela tiden” frågar hon vid ett tillfälle. ”Hon är så ung” säger Abby till Carol. ”Säg att du vet vad du gör.” – Carol skakar på huvudet. ”Jag har aldrig vetat.”
Liksom de flesta berättelser om ”förbjuden” kärlek så handlar mycket av den tematiska poängen om ansvar och känslor. Therese är intelligent och älskvärd, men ung och oförstörd. Carol är äldre, mer erfaren, men också vårdslös och mån om att hennes egen natur (och därmed också hennes nycker och brister) ska komma i första hand. Hon är inte intresserad av att förklara för Therese vad en äldre person lärt sig. Hon är inte heller intresserad av att visa hänsyn. I en sidointrig hamnar hon i en vårdnadstvist med den ömkligt frustrerade maken – Chandler, som alltid lysande i den marginal han jämt tilldelas – och trots att hjärtat går sönder överväger hon att låta honom få vårdnaden om dottern; ett krav han ställt i tron att hon då ska stanna med honom. För alla kvinnor vill ju vara mödrar mest av allt, eller?
Haynes spelar i den stora ligan av romantiker när han gjort denna film – inte bara för att berättelsen har så många komplexa motsägelser, utan för att de aldrig förklaras rakt ut. Han förlitar sig på att publiken har nyfikenhet och instinkt, ögon att se med och moralisk kompass. Karaktärerna har inte bara kött och blod utan mångbottnade förhållanden och paradoxala personlighetsdrag – de kan inte dömas för sina känslor, ageranden, och brister; de är för självklara och mänskliga.
Berättelsens innebörder uppstår genom uteslutningsmetoden under ytan, medan själva ytan är ett hårt stiliserat visuellt montage där varje detalj (det finns extremt många och de är alla minutiösa) får en enormt kraftfull laddning. Filmen pågår i en kusligt skicklig cirkel där vi gradvis går från Carols perspektiv till Thereses, för att landa i samma scen vi började i – men från en annan vinkel. Bara Almodóvar har använt gamla skolans amerikanska melodrama på ett lika imponerande sätt.
Filmen är byggd på en bok av Patricia Highsmith – ursprungligen hette den ”The Price of Salt” – och emellanåt stannar Haynes upp för att låta intrigen passera några obligatoriska moment som blir rastplatser i den visuella storheten. Illusionen hotas att rivas, men vi stannar inte länge i det TV-seriemässiga rabblandet av exposition – bara så länge det behövs. Med tanke på att Highsmiths bok är en klassiker inom litterära HBT-studier så hade Carol i värsta fall kunnat bli en övertydligt babblig, präktig och bokstavstroget stolpig film, vars enda mål hade varit att ge en viss publik en ideologisk fix. Istället är Carol kryptisk, elegant och intelligent, autonom och konstnärligt auktoritär, fruktansvärt välgjord, dunkelt vacker, sensuellt suggestiv och hårt drabbande. Det är en film där blickar möts, där smärta blir något vackert och där gränslös kärlek skildras i sin sannings glans.
FREDRIK FYHR
CAROL
Originaltitel, land: Carol, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 17 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 20 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 25 december 2015.
Speltid: 118 min. (1.58)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Cate Blanchett, Rooney Mara, Kyle Chandler, Jake Lacy, Sarah Paulson, John Magaro, Cory Michael Smith, Kevin Crowley, Nik Pajic, Carrie Brownstein, Trent Rowland, Sadie Heim, Kk Heim, Amy Warner, Michael Haney, Wendy Lardin, Pamela Evans Haynes, Greg Violand.
Regi: Todd Haynes.
Manus: Phyllis Nagy, efter romanen ”The Price of Salt” (senare ”Carol”) av Patricia Highsmith.
Producent: Elizabeth Karlsen, Tessa Ross, Christine Vachon, Stephen Woolley.
Foto: Edward Lachman.
Klippning: Affonso Gonçalves.
Musik: Carter Burwell.
Scenografi: Judy Becker.
Kostym: Sandy Powell.
Produktionsbolag: Number 9 Films, Film4, Killer Films.
Svensk distributör: Scanbox.
5 svar på ”Carol”