Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Outlet-Onsdag#6

hu

A Christmas Miracle

mini15star

Vad vore julen utan lite dåliga julfilmer släppta direkt på video…? Helt oförändrad, förmodligen, men varför inte kasta oss ner i poolen av ruttna juläpplen denna onsdag i december, som bara råkar vara premiärdatumet för nya Star Wars-filmen (läser du det här tidigt så kan jag meddela att det kommer en recension runt två-halv tre-snåret).

Först ut har vi en film som går under titeln A Christmas Miracle. Det här är dock en ”svensk”, tämligen missvisande titel, på en film som egentligen heter det  lite mer oroväckande A Merry Friggin’ Christmas. Det är en till film som Robin Williams gjorde strax innan han dog – och att gå igenom dessa titlar känns alltid olustigt och tungt, eftersom hans sinnestillstånd känns närvarande i rollerna han spelar; en annan hygglig videotitel han är med i som jag inte recenserat heter Boulevard, där han spelar en homosexuell man som lider i sitt långa äktenskap med sin inte så godtrogna fru. Den filmen är helt okej, milt rekommenderbar.

Den här bleka julfilmen är desto ljummare. Här spelar Williams en sådan där genomruttet cynisk surgubbe med Seth McFarlane-humor och en inställning till julen lika apatisk som hans sinne för alkohol är högt. Egentligen är han förstås djupt deprimerad och det är ett självdestruktivt beteende som driver hans surhet.

Sådär julstämning blir det, i synnerhet med facit i hand, när han ska åka på en knepig roadtrip med sin son (Joel McHale) som är den egentliga huvudpersonen – sonen är sur på pappan för att han aldrig fått en riktig jul, och av en händelse ska de fira jul ihop nu allesammans. Det visar sig att han glömt sin sons presenter på julafton, så är han fast besluten att åka hem till sitt och tillbaka, en tripp som ska ta hela natten men förhoppningsvis ska han hinna tillbaka till gryningen för att ge sin son en gammal hederlig kälke under julgranen. På vägen får han naturligtvis hjälp/stjälp inte bara av pappan utan någon munter polis, som ständigt vill ge honom böter, den nyblivna tonårspappan Nelson (Clark Duke) och en alkoholiserad jultomte spelad av Oliver Platt.

Nittio procent av alla skämt innefattar faktiskt alkohol, vilket snart blir tjatigt. Hela filmen är faktiskt tjatig. Det är en sådan där tragiskt tunn film där de återkommande skämten inte är roliga, där tematiken känns långsökt och forcerad och där vi inte bryr oss om vad som händer för filmen är för fult gjord, karaktärerna är för osympatiska och det finns ingen finess i storyn annat än det gamla vanliga – familjen ska komma ihop igen, trots att alla hatar varandra. Hatet och missunnsamheten får filmen till. Resten övertygar inte. Så vi räddas aldrig från den dåliga stämningen, som tanken är. Rätt illa.

 

urk

A Magic Christmas

mini05starrating

Det här är en hejdlöst menlös och ostig film, ett tydligt beställningsjobb från den kristna högern, om en helt vanlig medelklassfamilj som Göran Hägglund eller Ned Flanders kanske ser den – mannen bristfällig och inte speciellt rik, men ändå man; kvinnan glad och står i köket; tonårsdottern ”beroende” av sin mobiltelefon och sonen lär sig hugga ved.

I filmen åker familjen på skidsemester och träffar en annan familj, som är mycket rikare och har det mycket bättre – men de två papporna kan ändå komma överens (de är gamla kompisar) och efter lite dålig stämning i köket så förstår fruarna att de kan hålla sams, trots att de är kvinnor och därmed genetiskt betingade att inte gilla varandra på grund av modersinstinkter och svartsjuka. Vi lär oss snart att det må vara kul att vara ekonomiskt oberoende, som den andra familjen, men det viktigaste är ju ändå familjen… och det här har på något sätt att göra med en ”magisk julgran” som en indian visar vägen till. Den som hittar julgranen – nej, den som låter julgranen hitta en, förstås – kommer att översköljas av evig lycka.

Jag nämnde Ned Flanders och jag menar allvar. Alla citerar bibeln och kommer med kristna ordspråk till varandra hela tiden, lite ”casual” sådär som alla ju gör i verkligheten.

Eller inte.

C. Thomas Howell, en gång i tiden med i filmer som E.T. (1982) och Liftaren (1986), har huvudrollen. Och, just ja, Burt Reynolds gör rösten till familjens hund.

Burt. Reynolds. Hunden.

Du kommer naturligtvis inte se den här filmen. Bra.

 

klås

Get Santa

mini25star

Den här filmen har lite högre budget, och gick faktiskt på en del biorundor i USA, Storbritannien, Polen och Kuwait (enligt IMDb) förra året. Det är också helt klart den överlägset bästa filmen av de jag har att hosta upp här – det är ingen överdrivet bra film, men om jag säger att den har en helt okej story och Jim Broadbent som jultomten så kanske ni förstår på ett ungefär att det kan vara något att sätta på med ungarna om nu inget annat finns inom armlängds avstånd.

Filmen bygger sin intrig på ”oförbätterlig pappa vi ändå ska tycka om”-principen. Rafe Spall spelar en kille som kommer ut från fängelset efter två år (han var tydligen en ”getaway driver” men som den där klassiskt elaka övervakaren säger, ”you didn’t get away, did you?”). Ni vet drillen, hans fru har en ny kille och hon tvekar på om han ska få träffa deras son.

Men nu är det så att sonen har hittat jultomten i garaget och via lägliga logikluckor måste far och son hitta tomtens renar, och få hans släde att fungera igen, så att de kan rädda honom. Han hamnar nämligen snart i fängelset, där han under alias Mad Jimmy Clause aka ”FC” (Father Christmas, duuh!) måste agera kriminell tillsammans med Warwick Davis (”Oh look, an elf!”) och barberaren Stephen Graham.

Det blir en helt standard familjefilm version jakt, med sedvanliga inslag av renprutt, renbajs och sentimentala scener om värdet att visa kärlek och omtanke till varandra. Det blir dock aldrig helt förljuget – det är en brittisk film, så den kan aldrig bli så pretentiös, och jag vet inte om det längre är rimligt att göra sådana här filmer om andra familjer än skilsmässofamiljer.

Jim Broadbent har spelat sådana här roller förut, men just med tanke på det är det farligt nära att man faktiskt får lite riktiga förväntningar på den här filmen. De infrias i så fall inte. Get Santa är en medioker julfilm, men den är förmodligen så bra en medioker julfilm kan bli.

 

bdbv

Saving Santa

mini1star

Alternativet är en medioker julfilm som är tråkig, lat och ful, som den kackigt animerade gjord-för-video-filmen Saving Santa med den orimligt usla titeln ”Uppdrag Rädda Jultomten”.

Jag vet. Det skriker uselhet. Jag vet också att ni skrattar åt mig för att jag utsätter mig för det här, men… i originaldubben så är faktiskt Tim Curry rösten till skurken här… och det är aldrig fel. Allas vår hobbit Martin Freeman har huvudrollen som den välvillige tomtenissen (eller som han säger ”I’m just a poop-scooper”) som bara vill att allt ska bli rätt – men det blir fel. Storyn skulle kunna vara originell – den går ut på att nissen ska vakta tomtens hemliga domän men misslyckas, varpå skurkarna ”invaderar” Nordpolen och han måste åka tillbaka i en tidsmaskin för att (som i Tillbaka till framtiden) ställa allt till rätta igen.

Det här blir dock snart väldigt tjatigt. Det här blir dock väldigt tjatigt.

Det här blir dock väldigt tjatigt.

Och det känns uppenbart att en stor del av poängen med storyn är att återanvända samma klipp om och om igen.

Om och om igen. Om och om igen.

Att använda dem om och om igen.

Det här är nämligen en sjukt billig film som aldrig reser sig över sin fisljumna budget. Det är en sådan där film man ser på utan att bilderna riktigt fastnar, man zonar ut och börjar tänka på annat så jag kan inte föreställa mig att barn kommer sitta still inför den. I synnerhet inte när – åh, just det – vi får en hel del riktigt värdelösa sångnummer också. Säkert fem stycken. Långa jäklar. Det här är en sucky santa movie.

 

Santa Claws

mini1star

Ska man ha en dålig film, jul eller ej, så finns det naturligtvis bara ett ställe att leta: C-filmsföretaget The Asylum, som är och förblir de stora hejarna på att göra billiga knock-offs på kända filmer eller, som här, hejdlösa high concept-idéer på medvetet skrattretande filmer. Vad sägs om detta: Tomten kraschlandar i (ännu ett) garage och det blir upp till ett gäng supersöta kattungar att flyga iväg med hans högteknologiska supersläde och lämna alla paket till alla barn.

Eller, söta och söta, det är uppenbarligen katter som någon håller upp leksaker för bakom kameran och när de pratar har de vedervärdigt animerade munnar.

Det är något särskilt med The Asylum ändå. Åtminstone när deras filmer inte är direkt osebara så kan man få ut ett visst nöje av dem, om man är på ett visst humör. Liksom många av kultbolaget Tromas gamla filmer så är de värdelösa men de vet åtminstone om det. Ibland är det bara slött och cyniskt – jag vet inte hur många Monster This vs. Monster That de har spottat ur sig – men ibland är det lite smågulligt som Santa Claws. Den tar ändå tid på sig att bygga upp en jättekonstig intrig om en unge som bor med sin mamma (vart hennes pappa är vet ingen) i samma hus som mamman alltid bott i (antar jag) för hon bor fortfarande granne med samma kille hon bodde med när hon var liten (och han har inte heller flyttat, antar jag). Jag utgår alltså ifrån att båda deras föräldrar dött och båda tagit över sina vardera hus och att de nu fortfarande bor grannar. Han är en konstig nörd som har opererat en ”Santa Cam” på hustaket – för han är liksom som en ufolog fast om jultomten – och hon är en sådan där kylig business-woman som försöker lära sin unge att inte tro på tomten för att man får inget gratis här i världen osv.

Filmen är fotad på digital utrustning som ser riktigt billig ut, och varenda cell av filmen skriker billigt skräp. Ändå, trots sin totala tekniska uselhet, känner man åtminstone närvaron av någon slags upphovsman och något slags engagemang mellan skådespelarna. Det är väl något som liknar känslan av lugn jag hört att vissa dödsdömda fångar drabbas av alldeles innan de skickas till gaskammaren – det finns ingen återvändo längre, så det är lika bra att få det överstökat. Motsvarigheten till en dödsdom, för en skådespelare, måste ju vara att behöva tacka ja till en The Asylum-film och vara biroller till ett gäng horribelt animerade kattungar.

Nej du ska inte se den här filmen. Men om – säger om – du gör det, så måste du dela upplevelsen, som man ju gör på jul. Och ni måste ha glögg. Mycket glögg.

Veckans stämningsbild:

vb

FREDRIK FYHR

 

 

 

 

 

2 svar på ”Outlet-Onsdag#6

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *