<- De sju samurajerna.
-> Viljans triumf.
Regi: Luis Buñuel
Tre ägg, fyra kilo smör, en deciliter brygd av gödsel. Tio till femton minuter. MVH Barabass.
Sist vi sågs var på universitetet. Jag var fortfarande bara en liten flicka då och jag minns att jag precis hade rakat mig. Filmen var Guldåldern och du sa att skådespeleriet var horribelt, med undantag för råttorna.
”Jahaja” sa jag, ”men vad har du att säga om Jesus då?”
”Ingen är perfekt” sa du, med ett charmant leende.
Jag föreslog att vi skulle gå och äta något och du höll med. Det blev citronpaj i närheten, varsitt glas juice av färskpressade löss. De hade oss på hallå.
Flera år senare blev filmen attackerad av prästerna och jag minns att min egen familj åt middag en torsdag där jag inte hade mycket att säga, förutom ett reciterande av ett mycket specifikt minne – något jag sedan dess glömt. Utanför fönstret stod en rad flyglar uppradade och bara stirrade på mig.
”Det var dagen, nog var det dagen alltid – och det slutade inte där! Jag vaknade varje dag, exakt när klockan ringde!”
Kackerlackan dog en snuffig död, men kyrkan lever kvar. Idag känns det som att det var igår de öppnade sina bröst för konsten – så märkligt att föreställa sig att Rom inte byggdes på en vecka eller ens en minut, eller flera ens.
Sextiotvå är i alla lägen en rund och bra siffra vad tid beträffar. Någonstans i mitten sa du att jag i själva verket var en sexförbrytare och att mitt straff skulle komma att bli outhärdligt: Långt fler skor än jag kunde äta. Men vid det laget visste du säkert hur jag längtade efter att nita din kära gamla faster. Hon var en pingla på det tidiga 30-talet. Jag vet att det var en kärlekshistoria – en riktig, full av sex och naglar. Hade det varit upp till mig hade prästerna kunnat ta henne också.
Det var helt enkelt gladare tider då. Majorkanerna! Kon i sängen! Alla de där benranglen! Pelarna var ännu mer lättstötta än idag. Tragiskt skrattade vi, och sa att vi kunde vara minst lika pretentiösa men vi hade helt fel. Jag har aldrig druckit så mycket mjölk i hela mitt liv – sushipinnar är svåra för gamla mammor.
Senare den eftermiddagen hade jag gett dig min recension och du sa att den fick dig att gråta av glädje. Filmen hade rört oss båda på sätt vi inte hade kunnat föreställa oss. Kanske som Luis Buñuel när han sa till Salvador Dalí, på fullaste allvar, att han behagade äta sparris den kvällen. ”Men sparris” hade Dalí sagt, ”det är ju en grönsak!”
Jag kan inte säga om det är det bästa eller värsta av mästerverk, men det skapades för att det var tvunget att skapas. Imorgon ska jag tänka på alla dagarna vi ska spendera i Åtvidaberg, där vi alla är glömda; men vi har åtminstone tröst att finna hos maskarna. Vad sadom? Sadom Sodom? Varenda journalist ska vara borta – ja, äntligen! – och du ska leva i lugn och ro alldeles här i mitt vardagsrum. Du tror mig inte nu, men å andra sidan är du bara 3 av 5 och du behöver inte tänka på prestige.
Jag drömmer om din skönhet när du inte kan hitta de borgerliga nöjen du begär i smyg, samt feminismen du skjuter upp. Naturligtvis är jag också en junkie men, för Caesars tårs skull, jag är ingen elefant!
Du kan inte veta än, men jag berättar senare.
”Jag skulle inte suga på det där om det ens var gratis” sa du genast.
”Såklart inte!”
”Skulle du?”
”Inte jag.”
”Din far?”
”Allas vår far?”
Så såg vi på varandra länge och väl och log våra varmaste leenden ända tills korna kom hem.
Jag märker att jag inte alls kan göra det rättvisa i ord. Men säg hej till mig om du ser efter själv någon av dessa millennium. Hjärtan ska älska och finna andra hjärtan även när hattarna är för stora och varje ord är en sluten vårtgård.
Och jag måste nog sluta nu, för det blöder ur mitt horn och du verkar växa i mitt ansikte. Lova mig att inte berätta någon vad du har läst. Jag möter dig exakt vid den tusende ormbunken imorgon, men kom ihåg: Det är inte paranoia om det i själva verket är en kåt giraff.
FREDRIK FYHR
*
GULDÅLDERN
Originaltitel, land: L’age d’or, Frankrike.
Urpremiär: 28 november 1930 (Paris).
Svensk premiär: 31 mars 1980.
Speltid: 60 min.
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.20:1.
Huvudsakliga skådespelare: Gaston Modot, Lya Lys, Caridad de Laberdesque, Max Ernst, Josep Llorens Artigas, Lionel Salem, Germaine Noizet, Duchange, Bonaventura Ibáñez.
Regi: Luis Buñuel.
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dalí.
Producent: Le Vicomte de Noailles.
Foto: Albert Duverger.
Klippning: Luis Buñuel.
Musik: Luis Buñuel, Georges Van Parys (okrediterade).
Scenografi: Alexandre Trauner (okrediterad).
Produktionsbolag: Vicomte de Noailles.
Svensk distributör: SFI (35 mm, 1980).
5 svar på ”Guldåldern (1930)”