Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Chef

chef videosöndag

25starrating

Regi: Jon Favreau

Berömd kock får dålig kritik och skämmer ut sig på Internet, säger upp sig från sin alltför kommersiella chef och startar fast food-truck i Miami tillsammans med tioåriga sonen och en polare från köket.

Det irriterande med en film som Chef är att man vet att den hade kunnat vara bättre. Det finns ögonblick av äkta liv i den, små stunder av glädje. Men den nöjer sig med att vilja vara en mjäkig, halvt avslagen feel-good. Därför blir den aldrig mer än så.

Myskillen Jon Favreau har huvudrollen – och han har även regisserat och skrivit manuset; utseendemässigt kopplar du honom till 90-talet och filmer som Swingers (som han också regisserade). Mer inkognito har han varit som regissör till feta superhjältefilmerna Iron Man och Iron Man 2. Han har kända kompisar och flera av dem – Robert Downey Jr, John Leguizamo, Dustin Hoffman, Scarlett Johansson – är med i Chef i biroller.

En förutsägbar film förtjänar en förutsägbar recension, så låt mig nu jämföra Chef med en restaurangupplevelse. Jag vet. Det är ett enkelt trick, men det fungerar ganska bra här.

Som kypare har vi alla dessa fantastiska skådespelare som vi mycket hellre skulle vilja se i en annan film. Men, tyvärr, deras jobb är att bara att dyka upp då och då och fråga om det smakar gott. Och vi svarar artigt att jo tack, det smakar alldeles underbart.

Till förrätt får vi berättelsen om Carl (Favreau), en storartad kock som har problem med att han inte får göra så snajdiga och innovativa maträtter som han skulle vilja, för hans chef (Hoffman) vill att restaurangen ska gå bra och köra på gamla klassiker.

”Gamla hits” säger chefen, och det går upp för en att Chef hade kunnat vara en film om vem som helst i vilket yrke som helst. Man har bara ersatt ”avdankad rockstjärna” eller ”uttråkad författare” med ”frustrerad kock”. Kanske rentav för att bara rida på den ohyggligt populära trend av matlagning på TV… vilket också skulle förklara Lasse Hallströms senaste 100 steg från Bombay till Paris. Jag hoppas att detta inte är början på en våg av matporr för jag vet inte hur mycket feel-good-fluff jag orkar med om det ska vara hungerframkallande också.

Hursomhelst. Kock-Carl har även en frånskild fru (Sofia Vergara) och en brådmogen men ändå blyg tioårig son (Emjay Anthony). Under förrätten får vi veta – via uppenbara medel – att Carl inte har så bra kontakt med sin son och tänker för mycket på sitt jobb.

Vi blir klara med förrätten och förstår ungefär vad för nivå det är på stället. Vi kan notera att inredningen är ganska snygg. Chef har budget, för Favreau har ju inkomster. Musiken är genomtänkt som om de fortfarande försöker sälja soundtracket på CD.

Oliver Platt, en annan formidabel skådespelare, spelar här matkritiker som dissar Carl och som Carl därför blir mycket arg på – han skäller ut honom på noter medan han sitter och äter mitt bland folk. Detta filmas och läggs ut och Internet – och i samma veva har Carl skaffat Twitter och andra ”nymodigheter” som han inte förstår sig på.

Nåväl, det känns väl lite tillgjort men låt gå. Huvudrätten blir ett 40 minuter långt montage – eller så – där Carl säger upp sig, sticker till Miami med ungen och sin högre hand (Leguizamo), renoverar en fast food-truck och börjar sälja supersmarrig, högkvalitativ fast food.

Det händer inte så mycket mer än så, och det är märkligt hur lite ordentligt arbete manuset lägger ner på saker som karaktärer och motivationer. Storybygget baseras helt på de klyschor och konventioner som vi redan förväntar oss på förhand att se – och Favreau fyller konventionerna med så lite att det är svårt att fokusera tankarna på filmen. Man blir istället mest småhungrig, sugen på att beställa ett bord och inte titta på Chef.

Filmen skippar i och för sig den traditionella ”moll-perioden” som brukar föregå det lyckliga slutet. Det är alltid något. Samtidigt har filmen inget avslut. En millisekund mot slutet ser det ut som att karaktärerna ska fortsätta sina liv som de alltid gjort – sedan kommer en liten bit exposition och alla dansar lyckligt i sista scenen. Detta är, förstås, vår dessert. En liten kopp espresso kommer i eftertexterna, där Favreau hänger med någon slags riktig kock som gör toast.

Men om helheten inte är minnesvärd är ingredienserna desto trevligare. Det går inte att ogilla en film med sådana här skådespelare, helt enkelt, och Favreau är ju en gammal indie-filmare så Chef pågår med en tillbakalutad attityd som växlar medan att kännas välkomnande och avslappnande – och bara ibland dryg och lat. De sentimentala inslagen – far och son bondar medan mamma blir glad – känns däremot som hämtade ur valfri såsig sitcom. Favreau verkar leva i en värld där Thankless Females är de enda nödvändiga kvinnorna i en mans liv.

Oliver Platts matkritiker känns däremot som ett hetlevrat och personligt inslag. I scenen där Carl skäller ut honom för att dissa vad folk jobbar hårt för så är det svårt att inte tänka sig att det är Favreau själv som spyr ut sin ilska mot filmkritiker och nättroll. Kanske han fortfarande är ledsen över att fler inte uppskattade hans Cowboys & Aliens.

Ändå är scenen där kritikern kommer tillbaka för att begrava yxan och berömma Carls snabbmat en av de där stunderna då Chef känns som lite mer intressant än en typisk film av det här slaget, lite mer levande (inte minst för att Platt, som alltid får spela endimensionell bad guy, här cuttas lite slack). Men scenen huggs av, som om Favreau inte förstår potentialen i den, och man tvingas lämna hans restaurang med en känsla av att ha lagt för mycket pengar på för små rätter, serverade av fantastisk personal.

Som när Carl läser sin egen recension och suckar ”Two stars…”. Kanske trist. Men siktar man inte på mer så förtjänar man inte mer.

FREDRIK FYHR

 

*

chef

CHEF

Originaltitel, land: Chef, USA.
Urpremiär: 7 mars 2014 (South by Southwest Film Festival).
Svensk premiär: 31 oktober 2014.
Speltid: 82 min. (1.22).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jon Favreau, John Leguizamo, Bobby Cannavale, Emjay Anthony, Scarlett Johansson, Dustin Hoffman, Sofía Vergara, Oliver Platt, Amy Sedaris, Robert Downey Jr, Russell Peters, Chase Gramm, Will Schutze, Gloria Sandoval, Hise C. Hernandez.
Regi: Jon Favreau.
Manus: Jon Favreau.
Producent: Sergei Bespalov, Jon Favreau, Karen Gilchrist.
Foto: Kramer Morgenthau.
Klippning: Robert Leighton.
Scenografi: Denise Pizzini.
Kostym: Laure Jean Shannon.
Produktionsbolag: Aldamisa Entertainment, ass. Kilburn Media.
Svensk distributör: UIP.

Ett svar på ”Chef

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *