Regi: Stéphane Berla Mathias Malzieu
En känslig pojke i slutet av 1800-talet tar hjälp av filmpionjären George Melies för att vinna en flicka som kan bli hans död, eftersom hans hjärta är ett gökur som stannar om han blir kär.
Detta är en fin animerad fransk film, nostalgisk på alla sätt. Den är nostalgisk för ett romantiserat 1800-tal, nostalgisk för en tid då sagor spelade roll. Den är nostalgisk för gammaldags hövlighet och klassisk romantik. Inte minst är den nostalgisk för filmen som uppfinning och medium och så är den nostalgisk – med färre år i blickfånget – för tiden då Tim Burton gjorde bra filmer och ett soundtrack av Danny Elfman var något att bli glad för.
Den berättar historien om Jack (Mathias Malzieu), pojken som föds en dag i Edinburgh så kall att hans hjärta är fruset till is. Hans ömma moder tar honom till traktens barnmorska – som alla tror är häxa – som installerar åt honom ett gökur till hjärta. Därefter lämnar hon Jack i hennes vård och försvinner in i en snödriva. Hon förklarar för Jack att han bara har tre saker att oroa sig för: Han får inte röra visarna på klockan, han får inte förlora humöret och han får absolut inte under några omständigheter bli förälskad.
Men det är ju en fransk film det här, så det går ju som det går. Det dröjer inte länge förrän Jack växt sig till en brådmogen yngling som vill gå i skolan, komma ut i stora världen och ge sig ut på äventyr. Och inte dröjer det länge förrän hans arma ögon fäster sig på fröken Acacia (Olivia Ruiz), varpå hans hjärta blir koko.
Efter en intensivbehandling får han veta att Acacia försvunnit från staden. Blir han kär kommer han inte överleva, men ändå måste han hitta henne igen. Så han lämnar Edinborough för att följa hennes spår, vilket leder honom till London och Paris. På ett nattåg möter han Jack the Ripper. Av en händelse blir han konduktör för ett spöktåg på en karneval. När han kommer till Paris möter han George Melies, som håller på att få sin filmkamera att fungera. Melies, denna legendariska figur i filmhistorien, blir en central bifigur i filmen. Filmen är en splitterny uppfinning här, då tidens pendel går mot 1900-tal.
Det är en tjock väv filmen har av tidsrelaterade allusioner. Tid bakåt. Filmen är en fantasi som utspelar sig i en verklighet ingen längre lever för att kunna berätta om. Jacks hjärta är en klocka. Han lever i en tid då ingen hade Facebook att kartlägga varandras rörelser. Han måste helt enkelt hitta Acacia bäst han kan. På vägen händer saker, äventyr som tagna ur en serieroman – vilken filmen också är byggd på.
Troget översatt heter den Jack och hjärtats mekanismer och förutom serieromanen av Mathias Malzieu är filmen faktiskt byggd på en skiva av det franska bandet Dionysos. Skivan var också byggd på boken. Malzieu är bandets frontman. Dionysos har praktiskt taget gjort den här filmen och det är första gången jag kan komma att tänka på en film regisserad av ett rockband.
Det finns därför musiknummer i filmen. De är av de jämntjocka slaget, men de är otippat nog tacksamt korta och passerar förbi som små snuttar som aldrig kommer i vägen för filmens intrig. Och försäkrade om att barn idag inte har tålamod så har bandet fyllt filmen med effekter och en del högflygande montage – som fungerar, eftersom de är signerade Melies och osar kärlek till film som fenomen. Animationen, trots att den känns platt inledningsvis, leker med de tredimensionella utrymmena och skapar många vackra stämningar klädda i romantiskt mörker, tinglande vit snö och kristallklar is.
Det är kanske inte någon spektakulär berättelse. Den sista akten av filmen kräver ett missförstånd, en lömsk figur med namnet Joe och en jakt mot (just det) klockan. Men Pojken med det tickande hjärtat ger åtminstone en mysig scenografi; en dagbok från George Melies och en flicka som springer mot en pojkes famn för att hon bokstavligt talat håller i nyckeln till hans hjärta.
Det är en film lika lämplig för Halloween som för Alla hjärtans dag. Den vinner genom passion och elegans vad den kanske förlorar i originalitet och den fyller sitt teknologiska maskineri med hett blod och sann kärlek.
FREDRIK FYHR