Regi: Steve McQueen
Den fria mannen och New York-bon Salomon Northup, med fru och barn, blir i 1800-talets befriade Amerika kidnappad, transporterad till Södern och såld som slav under namnet ”Platt”. Livet som slav blir hans under de följande tolv åren. Byggd på Northups självbiografi med samma namn, skriven 1854.
Filmkritikern Gene Siskel sa en gång att det finns en gräns där en människas smak övergår till direkta faktafel. Om man säger att Gudfadern är en dålig film, förklarade han, så har man helt enkelt fel. Det är samma sak med den hyllade brittiske regissören Steve McQueen – som tidigare gjort Hunger (2008) och Shame (2011). Det finns säkert de där ute som vill mena på att han är överskattad eller på något sätt undermålig. Men då har man helt enkelt fel.
En stor filmskapares signum är passion, talang och kontroll och McQueen har alla tre. Han har talang. Han behärskar filmmediet flytande, utan att behöva överanstränga sig eller förställa sig; skådespeleri, foto, klippning, hela berättandet sker som om han aldrig tvekat vid ett enda steg. Han har passion. Han väljer de historier att berätta som han tilltalas av, han kan inte göra annat, och han struntar i om dessa ämnen är rumsrena eller inte. Och han har kontroll: Även om 12 Years a Slave känns som hans mest ”konventionella” film så har han fått fria händer att göra den som han vill och han gjort den exakt så.
Kontroll har han även över filmskapandet i sig; det ingår i talangen. Han vet hur han får bilder att tala och han vet när dialoger behövs, och när de inte behövs. Han kan använda sig av montage, eller korta visuella stickbilder, om det lämpar sig men han förlitar sig inte på sådana strategier. Och han förstår styrkan i sådana där monotona, stillastående tagningar som blivit så populära i europeisk film (och som jag tidigare förklarat min nästan föraktfulla inställning till när de tar över allt utan anledning) men han förstår även dess brister och, samma sak där, när han använder sig av pinsamma tystnader så förstår man varför. Han är lojal mot sin berättelse och känslorna den berättelsen förmedlar. Han är lika emotionalistisk som en Spielberg, lika analytisk som en Kubrick och lika kompromisslös som en Haneke. McQueen, likt dem, ger sig alltid ut efter att göra en så bra film som är möjlig att göra, på alla de bästa medlen, i en bransch där de flesta regissörer nöjer sig med det de hinner med.
Men nog namedroppande. 12 Years a Slave är stundtals svår att se på. Det är en sådan där film som känns, bränns, skäms, svider, kvider. Men det blir aldrig sadistiskt eller masochistiskt; det finns en nåd i att McQueen inte försöker skrämma oss. Våldet som sker mot slavarna i den här filmen är ibland hemskt, men aldrig överdrivet och aldrig otroligt. Perspektivet är nyktert, jordnära; det finns inga flygande kamerasvepningar eller CGI-animerade effekter. Allt är filmat på marknivå, och det bidrar hela tiden till du-är-där-stämningen.
Det går att argumentera, antar jag, att sådana här filmer har gjorts förr. Det går även att argumentera att det inte gjorts tillräckligt många filmer om slaveri. I vilket fall som helst är det svårt att argumentera för att 12 Years a Slave inte är en av de bästa filmer om ämnet som gjorts. Liksom till exempel Purpurfärgen (1986) är det en snyftare men, till skillnad från den, så förtjänar den tårarna den genererar eftersom vi aldrig förstår att det vi ser ”bara är en film”. Med stor koncentration behärskar McQueen filmens känslospektra via sin huvudperson. När Salomon, spelad av den formidable Chiwetel Eijofor, får finna sig i att leva som slaven Platt måste han hålla nere sina känslor och hela sin personlighet. Han är välutbildad, berest, intelligent, och han är lika stolt som emotionellt renlärig. Allt detta är egenskaper som kan få honom dödad om de yppar sig. Vissa av de som äger honom, under åren som går, misstänker att han kommer från en annan bakgrund och att han har blivit kidnappad. Andra ser honom bara som nigger, mer eller mindre, och de förväntar sig inte att han ska kunna läsa och skriva så därför måste han låta bli att visa dem det. Många gånger har han bara tur att överleva.
En av filmens styrkor är sättet den utvecklar sig på, från att vara en film om individen till att vara en film om kollektivet. Också detta är tecknet på en stor filmskapare; McQueen lyckas skapa en metamorfos i berättandet och vi byter långsamt perspektiv i takt med att vi får se livet ur Platts ögon. I början handlar filmen om en man som utsätts för ett brott, och hamnar i knipa. Salomon är en fri man och ”ska” inte vara slav; han har blivit kidnappad, såld. Han tror – och vi med honom – att situationen borde gå att ordna. Naturligtvis är han inte född i går, så han vet att han lever i ett rasistiskt samhälle, men han verkar inte ha någon riktig erfarenhet av slaveri; hans stolthet är intellektuell och kommer från ovan. Han pratar inledningsvis med sina kidnappare om hans ”rättigheter”. De svarar: ”You’re a nigger” Sedan piskar de honom tills han håller med dem. Så var det med de rättigheterna.
Som Platt befinner sig Salomon på andra sidan landet – i södern, där slaveriet på många sätt ännu pågår – och medan åren går börjar han bli mer och mer klar över att han aldrig kommer att få komma hem igen. Att han är en slav. En nigger. Och där, någonstans, börjar han själv bli Platt. Han börjar sjunga med i bomullsplockarsångerna. Han börjar bocka åt sina herrar mer av vana än av rädsla. Och när hans vänner, som den tonåriga flickan Patsey (Lupita Nyong’o), får ryggen sönderpiskad av den paranoida slavägaren Epps (Michael Fassbender) förstår han vad han är. Även om han skulle komma hem igen, återse sin fru och sina barn, så inser han att han är en del av samhällets strukturer. Och att hans rättigheter, hans historiskt nyvunna frihet, bara är en parentes i världshistorien. Detta är vad han är, eller vad han är istället för det han trott sig vara. En piskad slav i fina kläder.
Tekniskt sett är 12 Years a Slave oklanderlig, med fantastiskt foto (Sean Bobbitt), intelligent klippning (Joe Walker), ett starkt och begåvat manus (John Ridley, på Salomon Northups självbiografi med samma namn), en regi styrd med järnhand och en uppsättning lysande skådespelare – Fassbender, Brad Pitt, Paul Giamatti, Benedict Cumberbatch, Paul Dano – som lika smakfullt som nödvändigt kommer och går i biroller, och de hotar aldrig att sätta de okända, svarta skådespelarna i skymundan. Nyong’o borde, men blir inte nödvändigtvis, Oscarsnominerad för bästa biroll och detsamma skulle kunna gälla för många av talangerna framför kameran här. Men mest av allt är det förstås Eijofors film; liksom många av världens bästa filmskådespelare har han fått leva som ”den där killen”, känd i birollsfacket, och här får han äntligen en huvudroll som är lika viktig som mångfasetterad och oerhört gripande. Han förmedlar känslorna i sina ögon och det kräver en skådespelare med närapå mystisk talang. Hans sista scen i filmen är fruktansvärd i sin styrka och påminde mig, som av en händelse, om Tom Hanks i slutet på Captain Phillips; jag kan inte bestämma mig för vilken av scenerna som bäst och mest drabbande beskriver en människas chocktillstånd och tack och lov behöver jag inte.
12 Years a Slave visar hur stark en film kan vara om en regissör gör allt rätt. Jag var inte lika imponerad av McQueens långfilmsdebut Hunger som andra var, men regin var redan då fullständigt oklanderlig; det var en orädd film, gjord med mångsidighet och otroligt självförtroende. Shame, där Fassbender spelade en ångestdriven sexmissbrukare i ett iskallt New York, var en lysande retur där McQueen klippte bort de spretiga trådarna från Hunger och skapade en enhetlig film och en drabbande filmupplevelse. Om 12 Years a Slave kan kallas mer konventionell är det bara för att ämnet är lite ”på modet” idag (föregången av mer Disney-liknande filmer som The Butler och Niceville) men det är verkligen inte en film som försöker få oss att må bättre. McQueen är inte här för att ge oss snuttefiltar; på sin höjd låter han oss slicka våra sår – i synnerhet om de, som här, är flera hundra år gamla. Det är varken en feel-good eller en feel-bad; men den känns. Det är en film av sanning och en film av sorg.
FREDRIK FYHR
hmm låter ju onekligen lovande även om jag måhända inte var lika begeistrad i ”Shame”, men det borde spela föga roll då det kommer till ”12 Years a Slave”, åtminstone är det vad jag utgår ifrån efter att ha läst din recension.
Beror på vad du hade emot ”Shame” – Vi borde snarast ha en McQueen-diskussion!