Regi: Ridley Scott
En rik advokat köper en 3.9 karats diamantring till sin fästmö och finansierar det hela med hjälp av en knarkdeal som tyvärr går fel och snart börjar alla inblandade i den dö och snaran runt hans hals dras tätare.
Jag kommer att se om Ridley Scotts märkliga film The Counselor, kanske flera gånger, och kanske kommer jag gilla den mer och kanske mindre. Scott är en regissör som har en förkärlek för att vara före sin tid och jag känner att både hans förra film Prometheus och The Counselor, likt Blade Runner före dem, kommer omvärderas i sinom tid. Men, som Scott buttert konstaterat, att vara före sin tid är lika illa som att vara efter sin tid. ”You’ve still got the same problem”.
Därför stirrar man på The Counselor och försöker bli klok på den, utan att helt lyckas. Den tycks gigantiskt överproducerad, metallisk och svår att komma in i. Svartsynt, cynisk och pessimistisk. En indie-noir förklädd till mainstream-produkt. Jag fick konstatera: Kanske är detta ett pretentiöst luftslott, en otrevlig krock mellan Scotts och författaren Cormack McCarthys båda specifika tekniker. Eller så är det en film för vår tid, om vår tid, och en lysande (om än smärtsam) satir på vår kultur, där pengar avtrubbar själen och ger en livsstil där vi tror att rätt och fel, gott och ont, bara är hypoteser. (Jag hittade samma tema, otippat nog, i den rumänska filmen Child’s Pose, som jag recenserat i veckan).
Huvudpersonen, advokaten, endast omnämnd som ”the counselor”, spelad av Michael Fassbender, är urtypen. Han har pengar, ställning, han lever i en klinisk, vit villa, rör sig i miljöer där poolpartyn utsmyckas av kedjade leoparder. Men han är inte nöjd. Han vill gifta sig med väna Laura (Penélope Cruz) och köper henne en 3.9 karats diamant. För att ha råd bestämmer han sig för att, liksom i förbifarten, gå med på en 20 miljoner dollar värd knarkdeal – han är ju en av samhällets oåtkomliga ändå. Men säg det till kartellen när planen går fel.
På papperet låter det här som en typisk film-noir och i strukturen kanske det är det; planen går fel, skurkarna börjar jaga huvudpersonerna, en är mastermind bakom allt ihop. Det förefaller vara den typen av story som en författare som Cormack McCarthy kan skriva i sömnen. Ändå utmärker sig The Counselor på alla sätt den inte fokuserar på dealen utan istället en massa annat, kanske något annat specifikt men det är inte lätt att veta vad.
Det är överambitiös, eller kanske bara hopplöst rörig film. Den handlar lika mycket om sex som den handlar om våld, som den handlar om kapitalistisk ideologi, som den handlar om filosofiska resonemang och bara skojiga skämt ibland; karaktärerna har långa monologer med varandra som ibland tycks fantastiskt pretentiösa (”Isn’t that a bit cold?” – ”The truth has no temperature”) och allt är inramat av Scotts dreggel-lyxiga, och i det här fallet slugt reklamfilmsliknande, estetik. Plus gästinhopp – av otippade nunor som Bruno Ganz och John Leguizamo – att hålla koll på.
Men det är något med filmen som är fascinerande. Kanske är det sättet man kommer in i den ju längre den pågår, eller sättet på vilken storyns tragedi långsamt drar åt sin snara kring alla dessa dödsdömda karaktärer redan från början (i ett fall bokstavligt talat). Kanske är det överflödet av idéer som klämts in i denna fundamentalt, enkla film noir-story. Kanske är det just den där konstiga blandningen av sexfixerad, svart humor (som när Cameron Diaz karaktär har sex med en Ferrari – och hur det går till kan jag omöjligen skriva här) och hobbyfenomenologiska filosofiska diskussioner om hur handlingar ger konsekvenser som föder ”nya världar” och ”vägskäl” vars slutdestinationer redan bestämts från början. Eller något sånt. Kanske är det bara den magstarka pessimismen, som likgiltigt konstaterar att allt detta är helt meningslöst när allt kommer omkring och, vad gäller saker som livet och världen, så konstaterar Brad Pitts karaktär filmens eventuella mantra: ”It’s all shit. It’s all shit”. Det är nästan omöjligt att inte föreställa sig att Ridley Scott till någon mån gjort den här filmen som någon form av reaktion på brodern Tony Scotts självmord tidigare i år.
En av anledningarna till att filmen är svårgenomtränglig under den första halvtimmen eller så, är för att den utspelar sig i detta bedövade landskap av money cash hoes och karaktärerna är själlösa skyltdockor som befolkar deras värld som de dekadenta enprocentare de är. Och liksom i de flesta av Ridley Scotts filmer börjar The Counselor utan pardon in medias res utan att försöka förklara något. Karaktärerna uppstår framför våra ögon. Om man inte lyssnar på en gång sitter man lite utanför. Det är en annan anledning till att man nog bör se den fler gånger än en för att bli klok på den. Andra gången är man beredd.
Ridley Scott är en kommersiell regissör, för det mesta, men detta är inte en konventionell film. Därför har den mötts av sågningar. Populär filmkritik har alltid burit på den enfaldiga svagheten att den går in i filmer med förväntningar och inte förrän saken är preskriberad kan den omvändas till det positiva. I det här fallet har man sett alla tjusiga namn och helt enkelt velat ha en glättig, underhållande crime-film och man har blivit irriterade istället, ovilliga att läsa filmen för vad den är. En kompromisslös och faktiskt ganska svår film. I grunden är det en anti-mainstream-film, inte minst i sin becksvarta pessimism. Det känns som ännu ett steg i rätt riktning för Scott, vars underskattade Prometheus tog ett (tycker jag) stort steg bort från de opersonliga mainstream-filmer han sysslat med att göra i flera årtionden. The Counselor är hans mest säregna film sedan åtminstone Matchstick Men (2003).
Det är en film som är sevärd för specialintresserade filmnördar. Den är inte helt lyckad, kanske, men den är intressant. Eller så kanske den är lyckad, och det bara är jag som inte förstår det. Vissa filmer vill man se om så fort man sett dem. Det här är en sådan film om vilken man kan säga: Jag ser verkligen fram emot en audio commentary på denna.
FREDRIK FYHR
6 svar på ”The Counselor”