Bio: Palme

Regi: Kristina Lindström, Maud Nycander

 

Den nya, och egentligen den första ordentliga, dokumentären om Olof Palme som går på bio nu är en överväldigande upplevelse. Jag tror jag på någon latent nivå väntat på den här filmen i hela mitt liv, och jag är övertygad om att andra känner liknande saker. Därutöver är filmen helt oumbärlig för yngre människor. Jag såg filmen i en liten, men fylld, salong och alla satt stilla i sina stolar under hela eftertexterna. När filmen var slut lämnade församlingen salongen i komplett tystnad, sånär som på några snyftande läten. Känslan påminde om en begravning, men mer magisk och gåtfull. När jag kom ut ur biografen klev jag ut på gatan i staden och drabbades av en kusligt påtaglig känsla av verklighet. Av att jag befann mig i Sverige, och att det betyder någonting.

Ett otroligt starkt emotionellt tryck ligger tungt över filmen från början till slut. Likt Olof Palme själv är den driven av ett patos som ständigt håller sig själv nere för att så effektivt som möjligt nå fram med ett budskap. Budskapet, i det här fallet, är inget annat än gammal hederlig folkbildning. Bortsett från att vara en biografi över Palmes liv är filmen, kanske i ännu högre grad, en skildring av Sverige i andra halvan av 1900-talet såväl kulturellt som politiskt. Allt och alla är med. Resningen av folkhemmet, den politska turbulensen under 60- och 70-talet. Norrmalmstorgdramat. IB-affären. Geijer-affären. Till och med skattetrasslet för Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Palme fungerar i filmen som en magnet kring hela den svenska utvecklingen, och i den här filmen blir han Sveriges kulturella alfa och omega-punkt. Inget kan sägas om Sverige som inte kan härledas till Palme och Palme kan inte hamna utanför någon fråga som har med Sverige att göra.

En av många befriande kvalitéer med filmen är att den inte har mycket att säga om Palmemordet, som med rätta förklaras ha överskuggat hans politiska gärningar. Filmen inleds och avslutas med skotten den 28 februari 1986, men däremellan ryms berättelsen om hans liv. Hans död är något som endast antyds i vissa skuggfärgade partier och några spekulationer i mordet existerar inte alls. Det här är en film som, med den information som funnits att tillgå, målar upp en bild av en sällsynt begåvad människa från en adlig klan med världen för sina fötter, som i ett Siddharta-liknande uppvaknande under det sena 50-talet väljer att använda alla sina många talanger och resurser för att förändra samhället. Dessa talanger och resurser innefattar den oerhörda arbetsmoralen, den förkrossande och totalt intuitiva retoriska begåvningen, den ohejdbara impulsen att agera, det osvikliga hatet mot rasism, förtryck och social orättvisa.

Det låter som ett uppslag för en propagandafilm, men den präglas tvärtom av en bitterljuv ambivalens. Hade filmen bara handlat om Palme hade det varit en annan sak, men det här är en film som handlar om det Sverige vi nyligen tycks ha lämnat bakom oss. Framgångssagan som börjar i solsken och optimism och slutar i nyliberalism och cynisism och däremellan finns en historia om ett politiskt landskap som gick från öppenhet och vision till snålhet och beklagan över höga skatter. Det är en film som belyser diskrepansen, eller ”hacket”, mellan Palme och folket. Det är en film som förklarar att Palme var ledstjärnan för ett folk som han tycktes älska mer än vice verca. Som Jörn Donner med sin karismatiskt släpiga finlandssvenska uttrycker det i ett TV-program från 1977, ”Palme är intelligentast av dom allihop. Han är nog för intelligent för Sverige”. Det är ett fascinerande porträtt av en människa som utvecklade en, om man ursäktar liknelsen, Batman-liknande relation till folket. Han förväntades lösa alla konflikter och han studerades av omvärlden med surmulen skepsis; ”den här gången ska han väl misslyckas”.

Men i en lika fascinerande som melankolisk utveckling går Palmes liv från att vara en orädd, framtidshungrigt underbarn som vid 26 års ålder blir upptagen av Tage Erlander som bostadsminister (en roll han vida överskred, med brandtal om nästan alla politiska angelägenheter), till det av en svårt nött och kantskadad maktens man som oundvikligen nått en punkt då socialdemokratin blivit ett partifort han måste försvara, i allt större utsatthet. Han börjar göra misstag. Han försäger sig. Han uppvisar inget intresse för nya frågor och går i bräschen för kärnkraft. Det folkhem han byggde för folket som allmän egendom har följaktligen vänt sig emot honom, likt en Frankenstein-ekvation. Han slutar ändå med en förkrossande seger i början av det nyliberala 80-talet, från en befolkning som vill ge honom ytterligare en chans. Fyra år senare är han mördad. Filmen går inte djupare in i mordet för den vänder sig till en publik – alla vi – som vid det här laget vet precis hur svårt det är att omfamna och hitta mening i.

Likt alla biografiska dokumentärer är Palme dömd att göra narrativ av verkligheten, och förvandla ett människoliv till en berättelse. Det gör den dock på ett sällsynt elegant och välgjort sätt. Naturligtvis finns det saker som fallit bort – Palmes kvinnoaffärer till exempel, och det spekuleras inte vidare i hur det verkliga hatet mot Palme egentligen uppstod – men på 110 minuter känns det som att filmskaparna Kristina Lindström och Maud Nycander valt exakt det material, varken mer eller mindre, som är helt och hållet relevant och möjligt att försvara. Varje litet kapitel av den här filmen skulle trots allt kunna bli en helt egen separat dokumentärfilm. Palmes kritik mot Vietnamkriget. Mötet med Castro. Relationen till Erlander. Hela Palmes ungdom är för den delen ett outforskat mytologiskt landskap av en ung backpacker genom de kommunistiska staterna, samt USA:s ghetton, som man skulle kunna göra en riktigt smäktande spelfilm om.

Men Palme är en dokumentär, och en ohyggligt fängslande sådan. Flera inslag är dessutom mer spännande än någon biopic som jag kan dra mig till minnes. Reaktioner rakt ifrån nervcentralen uppstår till exempel när Palme diskuterar kärnkraft med Tage Danielsson. Eller när han på eget bevåg dyker upp för att prata med Kårockupanterna 1968. En fullständigt andlös spänning uppstår av det slag som, i synnerhet idag, känns helt fjärran. I vilken värld går en stadsminister rakt upp och ner till den gruppen av rebelliska ungdomar som han hört ifrågasatt och hånat honom?

I den gamla världen, förstås. Den världen som den här filmen kronologiserar i en magisk tidsmaskin. Sammanställningen av materialet är hudlöst effektivt och dessutom ackompanjerad av avskalad och suggestiv musik av Benny Andersson som ger en odefinierbar, sällsam skärpa till bildmaterialet. Aldrig blir det tydligare än i de avslutande sekvenserna, med bilder från Palmes begravning där en tjugoåttaårig SSU-ordförande vid namn Anna Lindh med gråten i halsen lovar att föra vidare hans arv till framtiden.

Förutom Lisbet Palme, de tre sönerna och äldre vänner består filmen av en diger, oväntat tillfredsställande samling medverkande. Vissa känns bekanta i sammanhangen – Carlsson, Bildt, Geijer, Harry Schein, Jan Guilliou, Feldt, Sahlin – medan vissa andra känns som jokrar i leken (Olof Ruin och… Roy Andersson!) och därutöver medverkar rojaliteter som Desmond Tutu och, faktiskt, Henry Kissinger. De bidrar alla till en seriös och uppriktigt menad tyngd åt filmen som gör att den känns auktoritär och mustig.

Jag känner med den här filmen som med alla riktigt bra filmer: Alla borde se den. Men med den här filmen i synnerhet menar jag det. En känsla jag inte kan beskriva av både skräck, sorg och lycka – fransmännen kallar det för en frisson – uppstod när jag insåg att jag satt och såg den här filmen i en salong tillsammans med andra medborgare i det här landet. Vissa sekvenser är som speglingar vända rakt mot publiken och vi förstår dom allihop, kollektivt, omedelbart.

Jag är född 1986, tre månader efter att Palme dog. Jag skulle kunna utveckla varför den här filmen gjorde ett sådant starkt intryck på mig, men jag lämnar det vid den kommentaren. Sant är att Palme är en film som vänder sig till hela den svenska befolkningen för att ge oss en idag så oerhört välkommen känsla av orientering. Det här har vi varit med om, utifall att det råder förvirring. Det här är vårt arv. Vi vet alla att Palme blev mördad, och vi känner till mytbildningen om den svenska oskulden. Men det är Palmes liv, inte hans död, som berättar historien om det här landet och det är upp till oss att fortsätta skriva den historien.