J. Edgar

Regi: Clint Eastwood

Det finns ett par namn jag anser vara underskattade på sätt där de inte redan är legendariska. Ett sådant namn är Clint Eastwood, som är en underskattad regissör. Det måste vara alla år och erfarenheter i hur man gör film, kanske den tidiga förstahandskällan till regisserande från Sergio Leone. I vilket fall som helst är en ny film av Clint Eastwood alltid samma visuella njutning för den som är intresserad av filmmediet; varenda tagning är exakt, varenda sekvens genomtänkt och utförd, alla skådespelare är alltid helt med på noterna; tempot är stillsamt som bakgården på ett ålderdomshem och dramatiken avhandlas i maklig takt, sakta men säkert, som om Eastwood stickar raggsockor i en gungstol. Knarr, knarr. We’ll get there, we’ll get there…

De senaste åtta filmer han gjort – från Mystic River och Million Dollar Baby, vidare till Changeling och Gran Torino via Flags of Our Fathers och Letters from Iwo Jima och, nu senast, Invictus och Livet efter detta – har varierat i  kvalité, från det mästerliga till det klonkiga och ojämna. Men regin är alltid oklanderlig. Clint Eastwood har kommit att bli en lyhörd gammal ålderman och att döma av hantverket i dom här filmerna är det som att man får bilden av att allt han rör vid blir gammal hederlig klassisk filmmagi.

Med detta sagt är J. Edgar också en film som man kan gnälla på eller ifrågasätta, men den är fortfarande mästerligt regisserad. Filmen känns så vattentät att man glömmer vad ens invändningar är. I det här fallet rör det sig om en intrig som tappar hugget ungefär halvvägs, för att irra runt lite innan den bara tar slut (ungefär som många biopics tyvärr har en ovana att göra) men samtidigt är det ett drama som är om inte fantastiskt sevärd så fantastiskt se…bar.

Leonardo DiCaprio – i sitt Alexandrianska korståg att erövra den ena tunga rollen efter den andra – spelar J Edgar Hoover; för den som inte vet var Hoover chef över FBI från 1924 till 1972; han var en pionjär inom kriminalteknik, gjorde idén om fingeravtryck vedertagen, lade själv till F:et i FBI, var legendariskt paranoid, hade hemliga bandupptagningar från mängder av berömda människor som hållhake, var ansvarig för deporteringar och förföljelser av påstådda kommunister, var generellt sätt en ond gubbjävel och hade flera fascistoida drag och är en av de vanligaste namnen i konspirationsteorier om Kennedymordet. Dessutom – allt det här är förstås ”vida känt” – var han en homosexuell man djupt inne i garderoben som bodde med sin mamma livet ut och hade ett ”hemligt” förhållande med Clyde Tolsen, den långe och stilige ungarklen som han bodde med och som tog över hans domän efter att han dog. Givetvis var han crossdresser också; det här är en karaktär vars mytologi vid något tillfälle började rulla för att inte ta slut.

Det starkaste draget som den här filmen gör är att inte låta berättarperspektivet vara objektivt eller subjektivt; Filmen består till stor del av flashbacks, där den åldrade Hoover berättar om sitt liv. Men han gör det inte som en bekännelse. Han berättar om sitt liv inför en ung man som ska skriva hans självbiografi. Man anar redan från början att han saltar sin historia men exakt hur mycket salt som finns på bordet och inte på tallriken får vi inte veta förrän i slutet då Tolson påpekar att han är en stor lögnare och att mycket i boken (det vill säga filmen vi ser på) inte alls är sant. Det här verkar förresten vara en ganska intressant trend – i synnerhet vad gäller filmer med DiCaprio – att göra filmer där åskådaren är bedragen inte på ett utdraget M. Night Shyamalan-sätt, med en final i slutet, utan kontinuerligt, medan filmen pågår. Vi som åskådare utmanas hela tiden att ifrågasätta vad vi ser. Det var vad jag menade med att de som klagade på att Shutter Island var förutsägbar hade missat hela poängen. Att filmen, rent logiskt, inte hängde ihop var redan uppenbart från början. På samma sätt märker en noggrann åskådare att J. Edgar inte heller följer en historiskt korrekt kurva. Frågan är då vad vi kan tro på.

Inte mycket, i slutändan, och Hoover förblir en hal ål även i den här filmen. Det är ett briljant drag av Eastwood att inte låtsas som att han eller någon annan har insikter bortom gudsögat utan att istället låta Hoover framträda som den hariga neurotiska spoling han var, rädd för sitt anseende och att bilden sin egna mytologi skulle hållas i schack.

Samtidigt finns det en gripande ådra i filmen. Jag har sett Hoover gestaltas av Kevin Dunn (Chaplin), Bob Hoskins (Nixon), Billy Crudup (Public Enemies), Ernest Borgninge (Hoover), Woody Allen (Bananas) och Arkiv X och aldrig har det varit tal om något annat än en riktigt rutten gubbe. DiCaprio gör Hoover till en förvuxen pojke, aningen autistisk, förvirrad av andra människors känslor och rädd för sina egna; oförmögen att ta ett steg ut i något som liknar ett socialt extrovert liv, evigt trygg och bunden i sina egna cirkelgångar, som till sist blir så intensiva att dom lägger grund för bland det värsta vi tänker på när vi tänker på USA (vilket inte vill säga lite).

Den första halvan av filmen är bäst, när han hjälplöst ska vakta upp spättan Helen Gandy (Naomi Watts, i en väldigt otacksam roll); när hon inte vill ha honom ger han henne ett jobb istället. Detta sker vid platsen han tagit henne för en dejt; det federala biblioteket, där han tagit tillfället att sortera all information om alla människor och alla böcker så att de kan hittas på en minut. Det är en kille som skulle ha gillat Facebook. Det är för den delen ett avlägset frö till idén som gjort att vi accepterar något som Facebook idag. Folk ska identifieras. Ingen ska kunna komma undan. Koncepten är Hooverska till att börja med.

Judi Dench är fenomenal, som vanligt, i rollen som Hoovers mamma som poängterar att hon hellre vill ha en död son än en bög. En fin överraskning är också Armie Hammer – som spelade tvillingarna i The Social Network – som Clyde Tolson; ett oväntat finkänsligt och mångfasetterat porträtt av en människa man faktiskt känner existerar i en riktig verklighet.

DiCaprios Hoover blir i slutändan lite för idealistisk – och samtidigt karaktärslös – för att man riktigt ska tolka den som just Hoover. Den första halvan av filmen sätter upp ledtrådar till Hoovers karriär som den därefter inte tar upp. Det finns något ofärdigt över manuset av Dustin Lance Black (Milk) där Hoovers melankoliska karaktär tar plats men där hans historiska och politiska kommer i skymundan. Vilket tyvärr skapar en del missförstånd hos en del kritiker som tolkat filmen som propaganda för FBI och myndigheters stazi-verksamheter; eller, förstås, den ännu snabbare auto-kopplingen att Clint Eastwood, som gammal högervän, ”innerst inne gillar den gamla bulldoggen” som Fredrik Strage uttryckte det i sin recension. När allt kommer omkring ett ganska befängt påstående.

Det känns som att den främsta motpolen till J. Edgar är Oliver Stones Nixon där Anthony Hopkins, utan att likna Nixon alls, ändå var briljant i rollen. DiCaprio närmar sig något liknande och båda filmerna är fantastiskt lekfulla rent tekniskt, berättarperspektivet är ständigt undflyende och neurotiskt, men medan Oliver Stones film är tre timmar – tre och en halv på DVD – lyckas den ta itu med allt den behöver ta itu med. J. Edgar har två timmar och sjutton minuter på sig och även om många säkert tycker det räcker och blir över för en så långsamt berättad film så menar jag att det behövts en timme till för att ge mer kött på benen åt karaktären och den historia han utgör. Hoover är trots allt en centralfigur i 1900-talet, och ju färre unga människor som vet vem han är, desto värre för framtiden.