Regi: James Marsh
Noam Chomsky ansåg att endast människan är kapabel till att förstå ett språk. Chimpansen Nim är kandidaten att motbevisa denna tes. På sätt och vis. Den här fascinerande dokumentären, av James Marsh som gjorde Man on Wire (om killen som gick på lina mellan World Trade Center-tornen) handlar om denna i sina kretsar berömda apa som ursprungligen i början på 70-talet var del av ett experiment som gick ut på att han skulle uppfostras som en människa för att se om han växte upp med förmågan att kommunicera med människor på teckenspråk. Filmen följer Nims liv från att han blev tagen från sin mamma när han var nyfödd, via hans många olika ”hem” fram till hans ålders höst på en skum gård för trebenta giraffer och deprimerade åsnor. Jo, bokstavligt talat.
Inledningsvis är hans ”föräldrar” en familj rika hippies som ammar honom, ger honom öl och lite marijuana (det var på 70-talet) men medan han går från plats till plats verkar ingen kunna komma in i lilla Nims själ. Alla som arbetar med honom tar sig an honom med entusiasm – vissa slutar när han biter upp deras armar och skickar dom till akuten (”You just can’t give love to an animal that could kill you”) medan andra är med honom hela vägen ut. Professor Herbert Terrace, som var initiativtagare till projektet, ger efter ett tag upp. Inget föreslår att Nim egentligen förstår människors språk. Han bara apar sig, kort sagt.
Andra av djurarbetarna är mer romantiska, och ser i Nim ett barn eller en slags besjälad guds varelse som är värd sitt liv i frihet som vilken annan varelse som helst. Det är i den aspekten som Project Nim känns som viktigast. Här har vi ett extremt intelligent djur och vi har människor – somliga helt klart mer hedervärda än andra – runtomkring detta djur på alla möjliga olika sätt, och kontentan blir det av en film som handlar om människans förhållande till aporna både romantiskt, etiskt och genetiskt.
Filmen har en intrig som känns väldigt dramaturgiskt genomtänkt. Som hos Michael Moore och Errol Morris finns här en insinuerande narrativ som filmen följer. Det bidrar till känslan av sympati för Nim, att han är vår huvudperson och emellanåt finns det risk att bli helt insvept i sagan om den lilla apans öde. Många tror att dokumentärer måste handla om ”verkligheten”, men det är ett missförstånd. Även om man bara filmar ett höghus i åtta timmar så är det fortfarande inte verkligheten utan en film (något som Andy Warhol, om något, bevisade med filmen Empire). Visserligen så var jag något överraskad över att, efter att ha sett filmen, få reda på att en av de intervjuade var en skådespelare (!) vilket jag antar hade att göra med att den riktiga människan inte ställde upp. Men jag tänker inte förklara vem, för jag trodde på alla inbladade så jag har redan berömt filmen för sina (otippade) skådespelarinsatser.
Dessutom tror jag som sagt att Nim själv, och fenomenet Nim, utgör filmens huvudroll. Här har vi en varelse som människan dras till och skiljer sig ifrån just för att vi båda är så lika och olika varandra. Nim kan imitera teckenspråk, men förstår han vad han säger? Ett djur har inget intellekt, såvitt människan vet. Project Nim är i vilket fall som helst en film som öppnar för frågan.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”Project Nim”